Reflektion
tisdag före pingst
Ta del av evigheten
 
 
Människor har en viss frihet att forma sina egna liv inom den gudomliga planen.
I vårt samhälle är de sociala regler och lagar som gäller avsedda att upprätthålla
ordning. På samma sätt finns det på den kosmiska nivån kosmiska lagar som borgar för harmoni och stabil utveckling i det kosmos som vi är en del av. När vi bryter mot dessa lagar kommer vi oundvikligen att bli korrigerade – inte som straff, utan av omsorg för kosmos och dess skydd.
Men inom ramen för och inom våra personliga omständigheter, har mänskligheten fått valfrihet. Det är en speciell gåva. Vi måste välja. Men att välja innebär också självkontroll, för att välja innebär samtidigt att göra uppoffringar. Genom att välja något utesluter vi alla andra möjligheter. Om vi gör ett val och följer det, offrar vi samtidigt allt annat. Det är inte alltid lätt att välja, även när vi önskar att människan inom oss ska vakna och växa. Om vi skulle möta en upplyst lärare, skulle vi kanske också vilja ställa frågan som ställdes till Jesus vid templets portal i kapitel 37 i De heliga tolvs evangelium: “Mästare, vad lär du om livet?”
 
Kanske hoppas vi på konkreta och praktiska instruktioner om vad man ska göra och inte göra. Då skulle vi inte behöva göra val själva utan vi kunde helt enkelt följa reglerna på ett sätt som förmodligen passar oss bäst. Av den anledningen kommer lärjungarna i en verklig mysterieskola inte att få svar på sådana “vad-och-hur-frågor”, eftersom det skulle hämma deras självauktoritet, deras valfrihet och deras möjligheter till medvetandeutveckling.
 
 Endast om vi verkligen söker efter livets “varför” är vi öppna för vad vår inre röst säger. Sedan flödar “hur” och “vad” in i vårt medvetande på ett naturligt sätt. Jesus diskuterar livets “varför”. Detta “Varför” är utgångspunkten.
 
Saliga är de som genomlider många erfarenheter, för de skall bli fullkomnade
genom lidande; de skall vara som Guds änglar i himlen och skall inte dö och inte heller födas, för död och födelse har inte längre makt över dem. De som har lidit och segrat skall göras till pelare i min Guds tempel, och de skall inte gå ut därifrån.  Sannerligen säger jag er, om ni inte blir födda på nytt av vatten och eld, skall ni inte kunna se Guds konungarike.
De heliga tolvs evangelium 37:2-3
 
Den värld som vi för närvarande lever i, är särskilt inriktad på att samla erfarenheter. Överst på vår önskelista hittar vi de upplevelser som är speciella, underhållande, spännande, avkopplande, äventyrliga, utmanande, tillfredsställande eller andliga. I vårt sökande efter ett perfekt liv vill vi få ut det mesta av det. Även om många människor har de ekonomiska och tekniska medlen till sitt förfogande
för att göra detta, återstår frågan om yttre perfektion leder till inre rikedom. Det är tydligt att Jesus hänvisar till alla typer av upplevelser – även de dåliga som vi helst vill undvika – eftersom han associerar erfarenhet med lidande. Visst låter det bra att uppnå perfektion, men om vi måste lida för detta blir det genast mindre attraktivt.
 
Lidande är oundvikligt. Lidande betyder rening, insikt, släppa taget, förändring. Lidande leder till upplevelsen av “inte det igen” och att söka en väg ut. Lidandet, hur hårt det än är, är drivkraften bakom framstegen och dynamiken i vår värld av tid och rum. Själens discipel som accepterar sin symboliska pilgrimsfärd genom öknen till det förlovade landet måste ta itu med de olägenheter som är knutna till denna resa.
 
När en människa har många upplevelser, både trevliga och obehagliga, då kan det ur en genomgripande upplevelse uppstå en stark önskan om bestående uppfyllelse.
 
Lidande har en renande effekt på människor, särskilt på lång sikt. Det gör dem mer ödmjuka, mildare, klokare och mer öppna för andra livsperspektiv. Men detta innebär säkert inte att vi medvetet ska söka lidande, inte heller att vi ska hålla fast vid det. Det skulle vara ett stort misstag att tro att ett eländigt liv är en förutsättning för den gnostiska andliga vägen, eftersom våra följeslagare på den gnostiska vägen är den gnistrande glädjen och det inre livets fröjd, rakt igenom alla yttre svårigheter.
 
Prins Siddhartha Gautama i Indien levde ett underbart liv. Utan att han var medveten om det, ägde han allt man kan tänka sig; lidande och sorg var okänt för honom. Men när han i sin närhet stötte på lidandet till följd av ålderdom, sjukdom och död, började han söka efter deras orsaker och efter möjligheterna att bli befriad från detta lidande. Han uppnådde upplysning och blev Buddha. Under resten av sitt liv lärde han hur människor kan befrias från lidande och gå in i det han kallade Nirvana.
 
Inom buddhismen och hinduismen anses läran om reinkarnation och karma vara självklar. På Jesu tid var även forskare i länderna runt Medelhavet, som de tidiga kristna, bekanta med denna lära.
Karmalagen är en kosmisk kärlekslag som håller skapelsen i balans, skyddar den och håller den inom den kosmiska ordningens gränser. Karma fungerar på ett korrigerande sätt genom att allt studsar tillbaka till sitt ursprung som en spegel. Alla tankar, alla handlingar och alla känslor kommer så småningom att återvända till sin omedvetna skapare för att göra honom eller henne medveten om deras inflytande på den större helheten.
 
 Karma kan sträcka ut sig över många levnadslopp, och det kan också hända inom ett par timmar.
Endast på grunden av förståelse och fritt val kan en människa fatta beslutet att definitivt avstå från vissa tankar, handlingar och känslor. Allt som karmalagen studsar tillbaka på oss upplevs ofta som hämnd eller straff, även om karma bara försöker leda bort mänskligt liv från att skapa ännu mer karma.
I kapitel 37 och 69 i De heliga tolvs evangelium talar Jesus kort om reinkarnation och karma. I kapitel 37 säger han att människor som blir “fullkomliga” genom lidande kommer att vara som Guds änglar i himlen; de kommer inte längre att dö, inte heller kommer de att födas igen. Här syftar ”perfektionen” på den nya odödliga människans subtila uppståndelsekropp som har blivit konstruerad på den renande andliga vägen. Denna nya människa är en del av evigheten, en del av den gudomliga dimensionen bortom tid och rum, och i den betydelsen är hon som en Guds ängel. Men hon är ingen ängel, och kommer aldrig att bli. Denna varelse kan med rätta kallas ”Människa” eftersom han eller hon är en del av den tionde hierarkin, och utgör alltså en oumbärlig del i den gudomliga skapelseplanens genomförande.  Hon är en levande länk mellan tid och evighet.
 
För honom eller henne har födelsens och dödens hjul upphört att snurra; uppdraget med livet på jorden har uppfyllts. När slutligen den fysiska kroppen, tillsammans med den jordiska personlighetens andra osynliga kroppar, har dött, finns det inget behov av att reinkarnera, att återinträda i en fysisk kropp. För då har en sådan människa tagit sin plats som en levande ljuspelare i det osynliga templet, templet som inte är gjort av mänskliga händer. Hon är född på nytt ur vatten och eld: hon har klarat vatten- och eldprövningarna enligt Mysteriernas praxis.
Detta tillstånd påminner oss om Johannes Döparens ord:
Översättning av röstinmatning
Detta är Johannes uttalande, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: “Vem är du då?” Och han förnekade inte, utan bekände: “Jag är inte Kristus.” Och de frågade honom: “Vem då? Är du Elias?” Och han sade: “Det är jag inte.” “Är du den profet som Mose talade om?” Och han svarade: “Nej.” Då sade de till honom: “Vem är du då? så att vi kan svara dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Och han sade: “Jag är predikantens röst i öknen; bered Herrens väg som profeten Jesaias har sagt.” Och de som sänts, de var från fariséerna och de frågade honom och sade till honom: “Varför döper du då, om du inte är Kristus eller Elias, inte heller den profet som Mose talade om?” Johannes svarade dem och sade: “Jag döper med vatten, men det finns en bland er, som ni inte känner; Han skall döpa med vatten och eld. Det är Han, som kommer efter mig, men som gått före mig, vars skoremmar jag inte är värdig att lossa.”
De heliga tolvs evangelium 8:4-7
 
Det faktum att fariséerna frågar Johannes Döparen om han är Elias tyder på att de är bekanta med reinkarnationsprincipen. Efter profeten Malakis ord: “Se, jag sänder er profeten Elia före Herrens kommande stora och fruktansvärda dag” (Malaki 4:5).  kan de ha väntat Elias (grekiskt namn), även känd som Elia på hebreiska.
Johannes svar visar att varken Elia eller Mose återvänder som identifierbara individer, men att deras väsen sjunker ner i mänsklighetens alla nyfödda barn. De tar emot av Elias och Moses väsen som ett arv som gör det möjligt för dem att hitta sin väg genom sina egna liv.
Den historiske Johannes Döparen hade till uppgift att förbereda vägen för Kristusimpulsen på jorden. Den inre Johannes, som en andlig aspekt av den yttre människan, står inför uppgiften att göra denna yttre människa lämplig för Kristi nedstigande, inkarnationen av Kristi Kraft. Johannes Döparen symboliserar den första fasen av den gnostiska vägen. En Johannes-människa vet inifrån att det finns ett upphöjt fält av mänskligt liv som han dock inte har någon del i. På grund av denna insikt och längtan efter frälsning kan en sådan person inte agera på annat sätt än att göra vägarna räta för detta nya liv i fullständig självöverlåtelse.
 
Hon fogar sig i en reningsprocess som leder till återfödelse ur vattnet, en händelse som symboliseras av dopet i vatten. Dopet i vatten är det första svaret, den första beröringen av den sjufaldiga kraften från det nya livets fält. Detta dop tas upp i det nya livets verklighet och förknippas med dess upplyftande kraft. Och från det ögonblicket och fram till lidandet, så nära förbundet med jordelivet, kommer inte längre att vara meningslöst lidande utan snarare en möjlighet till rening och inre tillväxt. Här avser återfödelse inte att ta emot en ny kropp enligt reinkarnations-principen. Istället pekar det på en mycket speciell förvandlingsprocess som äger rum under vår livstid på jorden och inte efteråt. Att födas på nytt ur vatten är resultatet av en intensiv förberedande rengöring- och reningsprocess i människans personlighet: fysiskt, eteriskt, astralt och mentalt. Dessa reningar äger rum under hela våra liv som sökare och symboliseras av Elizabeth och Zacharias, Johannes föräldrar.
 
De som har givits pånyttfödelse ur vattnet kommer att förändras; de blir mer balanserade, klokare och mer kärleksfulla än tidigare eftersom de är inställda på deras själars vägledande röst. Även om de ständigt förändras, är de ännu inte nya människor. ’Därför kan de inte komma in i himmelriket för där skulle de brinna upp. Det rikets krafter är för starka för en dödlig kropp. Den döpte måste först födas igen ur eld, ur ande-kraft.
Vatten renar och rengör, men eld skapar fundamental förändring. Brand orsakar (al)kemiska processer. Eld är nödvändigt för att smida något nytt. Johannes döper i vatten, men Kristus döper i eld, i den Helige Andes eld. Elddopet kan bara äga rum när själen har mognat och personligheten har accepterat den andre-inom-sig som hans eller hennes överordnade, som ”Fastän Han som kommer efter mig, har föredragits före mig, är jag inte värdig att lossa hans skorem.”
 
Pånyttfödelse ur vatten och eld, eller vatten och ande, indikeras också med ordet “transfiguration”. ‘Transfiguration är den urgamla gnostiska processen genom vilken den dödliga, jordiska människans födelse smälter samman med den odödliga, gudomliga människan, den sanna Andliga Människan. Därmed bildas bron mellan himmel och jord.
 
Transfiguration är orsaken till mänsklighetens existens på jorden. Men ingen kan eller får tvingas in i denna förnyelseprocess. Det kan bara börja på grundval av en erfarenhetsfullhet och en djup längtan efter sann uppfyllelse, erhållen genom många jordiska liv. I De heliga tolvs evangelium Vers 8 i kapitel 37:8 sägs detta
med följande ord: Jag är en vandrare och byter den ena platsen efter den andra och det ena huset efter det andra, tills jag kommer till den stad och det hus, som är eviat.