Reflektion

Tisdag före påsk

Livets och dödens mysterium

”Mästare, när en människa dör, kommer hon då att leva igen?” Denna grundläggande livsfråga är början på ett samtal mellan Jesus och hans lärjungar som den beskrivs i ”De heliga tolvs evangelium” kapitel 69. Många föreställningar om liv, födelse och död cirkulerar bland människorna. 

Anhängare av den materialistiska principen, vilken slår fast att det mänskliga medvetandet är ett resultat av en fysisk process, är övertygade om att döden är det absoluta slutet och att det inte finns något efter döden.

De flesta religioner antar att livet fortsätter i en annan form efter döden, och att arten av detta liv bestäms av handlingar under jordelivet. Dessa sfärer i livet efter detta benämns ibland helvetet, skärselden och himmelen.

Det finns också en föreställning som relaterar till idén om reinkarnation, vilken ofta innebär att en avliden persons medvetande eller själ över tid förbinder sig med ett förgängligt människobarn från en lika förgänglig mor. Förutom dessa föreställningar finns den gnostiskt-kristna föreställning som Jesus uttrycker i ”De heliga tolvs evangelium” kapitel 69. Här talar han till sina lärjungar, om vilka det kan sägas att de har öron som kan höra och mottagliga sinnen.

Men utomstående upplevde Jesus resonemang som mörkrets läror.

”Mästare, när en människa dör, kommer hon då att leva igen?” Början av Jesu svar är: ”Jag är uppståndelsen och livet, jag är det Goda, det Vackra, det Sanna; om en människa tror på Mig, skall hon inte dö, utan leva för evigt. Så som allt dör i Adam, så ska allt bli levande i Kristus.”

Om vi skulle tolka detta svar bokstavligt, skulle det vara ett väldigt orättvist svar. Då skulle människor som inte tror på Jesus för att de växte upp utan religion eller i en annan religion än Kristendomen till exempel, inte kunna ta del i det nya livet.

Men om vi förstår detta språk som det mystiska språket, i vilket Jesus ord ”jag” och ”mig” inte refererar till hans person utan till den inre Kristus som finns i varje människa, så får svaret sin rätta betydelse. Den inre Kristus är den odödliga gudomliga principen som finns nära hjärtat, och som också kallas den gudomliga gnistan, ande-gnistan, den ursprungliga atomen, pärlan, rosen och juvelen i lotus.

I majoriteten av mänskligheten är den odödliga Kristusprincipen ännu inte aktiv, eller endast på ett mycket begränsat sätt. Det är som om den var död, latent, men den kan uppstå från döden och föra med sig nytt liv i vilket det goda, det vackra och det sanna samtidigt och harmoniskt kommer att börja visa sig.

Den människa som, ur ren livserfarenhet, inte längre helt identifierar sig med sin dödliga personlighet utan blir medveten om den odödliga Kristusprincipen inom sig, kommer att börja lyssna mer uppmärksamt på dess impulser. Och grundat på denna ”tro på Kristus” kommer han, den inre Kristus, inte att dö utan leva för evigt.

När tiden är inne, dör den fysiska människan; men själskroppen som uppstod ur andegnistan överlever. Förr eller senare blir varje människa kallad att gå denna andliga väg av uppståndelse, när rätt ögonblick har infunnit sig för henne eller honom. Detta faktum uttrycks i orden, ”Precis som att alla dör i Adam, så kommer alla att i Kristus komma till liv igen.”

Vad menas här med frasen ”alla dör i Adam”? Adam är namnet på den ursprungliga, gudomliga, icke-fysiska varelse som var större, mer kraftfull och mer magnifik än den materiella varelse vi nu kallar ”människa”. Adam tilläts arbeta i Gudarnas Trädgård för att bli medveten och att lära sig hur denna gudomliga världs lagar fungerar. Denna människa Adam var en liten reflektion av kosmos, alltså ett mikrokosmos, som bar Kristusprincipens gudomliga gnista i sin mitt.

Uppenbarelsebokens paradismyt säger oss att Adam inte lydde paradisets gudomliga lagar och på grund av detta måste han lämna paradiset. Då gjorde Gud ”klädnader av skinn” till Adam och hans fru Eva, vilket betydde att de fick fysiska kroppar av kött och blod. Från det ögonblicket levde de i ett område av mycket grövre materia, där allt böljar fram och tillbaka mellan två poler, och är underkastat lagen om uppgång, glans och nedgång. Vi kan se detta fall från paradiset som Adams död, den ursprungliga gudomliga varelsen. Sett ur det gudomliga områdets perspektiv, finns det inget verkligt liv i vår värld, utan endast en biologisk ”existens”. De odödliga mänskliga systemen – mikrokosmerna – som vi nu bebor som dödliga personligheter, dog vid en viss tidpunkt i Adam, vilket betyder att de steg ner i ett fält av grov materia.

Att uppfylla vårt inre uppdrag betyder att återuppliva vårt ”döda” mikrokosmos på grunden av Kristusprincipen i vårt hjärta. Därför sägs det: ”Så som alla dör i Adam; så ska alla bli levande i Kristus.” Poängen är att vårt mikrokosmos ska bli perfekt igen, baserat på ritningen som finns i Kristusprincipen i mikrokosmos mitt. I kapitel 69 av ”De Heliga Tolvs Evangelium”, läser vi vidare:

Välsignade är de döda som dör i mig och görs perfekta till min avbild och skepnad, för de vilar från sin möda, och deras arbete följer dem. De har övervunnit det onda och gjorts till Pelare i min Guds Tempel; och de går inte längre ut, för de vilar i det Eviga.

För dem som gjort ont finns ingen vila, men de går ut och in och drabbas av tuktan under lång tid tills de har blivit perfekta. Men för dem som ha gjort gott och uppnått perfektion, finns evig vila och de går in i det eviga livet. De vilar i det Eviga. Över dem har livets och dödens hjul ingen makt; för dem snurrar inte det Evigas hjul längre, för de har uppnått Mitten där det finns evig vila, och alla tings mitt är Gud.

I denna del av Evangeliet görs det klart att det fallna mikrokosmos är bundet till vad som är känt som födelsens och dödens hjul. Det odödliga mikrokosmos får periodiskt en ny dödlig personlighet som innevånare. Det sammantagna resultatet av alla dessa personligheter tillsammans skapar en skatt av livserfarenheter som lagras i mikrokosmos. Denna cykel av att födas igen och att dö igen bryts när en personlighet i mikrokosmos till slut ”väljer det rätta”, vilket betyder att hon ger sig i kast med att återställa mikrokosmos på grunden av den inre Kristus. Då går det återställda mikrokosmos återigen in i det ursprungliga eviga livet. 

Här betyder inte ”evigt liv” en oändlig tidsrymd, utan snarare en helt ny dimension bortom tid och rum, vilket kallas det himmelska konungariket. Jesus talar om att gå in i detta helt nya livstillstånd:

”Om ni inte gör det nedan som det ovan, och det vänstra som det högra, och det bakom som det framför, går in i centrum och in i Anden, ska ni inte gå in i Guds konungarike”.

De Heliga Tolvs Evangelium 69:3

Detta citat är också skrivet i ett beslöjat språk och kan inte förstås utan den rätta nyckeln. Sju riktningar ges: upp, ner, vänster, höger, bakom, framför och mitten. I denna beskrivning kan vi känna igen det tredimensionella korset i vilket tre aspekter är vinkelräta mot varandra. Detta mystiska språk avser inte dock inte fysiska utan symboliska direktiv. 

Rent symboliskt betyder ”ovan” nära det gudomliga ursprunget, och ”nedan” längre bort från det gudomliga ursprunget. För att kunna gå in i konungariket är det nödvändigt att göra det som är nedan likt det som är ovan. Detta betyder att det är personlighetens uppgift att dra till sig ”andliga energier” från ”ovan” genom att fokusera på ”det som är ovan” för att kunna rena sig – vilket också omfattar den fysiska kroppen, för att på detta sätt förverkliga uppståndelsekroppen inom sig själv.

Symboliskt står ”vänster” för det mottagande, det passiva, yin, det feminina. Symboliskt står ”höger” för detkreativa, det aktiva, yang, det maskulina. Endast i den harmoniska men ändå dynamiska balansen mellan vänster och höger – mellan det mottagande och det skapande, mellan yin och yang, mellan inandning och utandning – kan man gå in i konungariket. Denna världs polariserande och destruktiva effekt har då transformerats till en förbindande och kreativ kraft. 

Symboliskt refererar ”bakom” till den väg som mikrokosmos har gått genom många liv och till de erfarenheter som samlats. Symboliskt refererar ””framför” till den stig som ligger framåt, framtiden. Att likställa det som är bakom med det som är framför betyder att människan accepterar mikrokosmos livserfarenheter, accepterar sin karma som en styrande kraft i sitt liv.

Hon eller han bestämmer sin medvetenhet med hänsyn till det aktuella ”nuet”, utan att varken spekulera eller projicera något på framtiden, utan accepterar stigen som osynlig löper framåt. Dessa handlingar kan aldrig forceras eller läras ut. Det kan bara vara befriande när de kommer orden gömda källan, den sjunde riktningen som som finns i mitten: centrum, den gudomliga gnistan, Kristusprincipen. Det är därför Jesus säger:

”Om ni inte gör det nedan som det ovan, och det vänstra som det högra, och det bakom som det framför, går in i centrum och in i Anden, ska ni inte gå in i Guds konungarike”.

De Heliga Tolvs Evangelium 69:3