Reflektion
söndag före pingst
Låt ande, själ och kropp bli ett
 
 
Kristendomen har i många århundraden firat jul, påsk och pingst för att
högtidlighålla viktiga händelser som beskrivs i Nya Testamentet.
De kan inte bara ses som historiska händelser utan också som milstolpar
på en gnostisk andlig väg vilken vi som människor kan följa i våra dagliga liv.
Dessa tre högtider kan förstås som de tre stadierna på vår inre väg,
beskrivna som formation — reformation — transformation,
eller som larv — puppa — fjäril.
 
Denna tredje enhet “Andlig pingst” syftar till att fördjupa insikterna
från de tidigare enheterna “Andlig Jul” och “Andlig Påsk”, även om det
inte är nödvändigt att ha läst dem först.
Liksom fallet var med “Andlig påsk” är reflektionerna av “Andlig pingst” baserade
på De heliga tolvs Evangelium av Gideon Jasper Ouseley.
 
Detta evangelium är mer omfattande än Bibelns evangelier och riktar sig
mer till det inre, den Andre-inom-oss.
Den ”yttre” varelsen, människan som är bunden till den materiella världen
med alla sina sinnen och förmågor, erbjuds alltså en inre iakttagelseförmåga,
en inblick  i en annan verklighet.
I kapitel 91 i De heliga tolvs evangelium säger Jesus till sina lärjungar:
Himmelriket är inom er. Men det ska komma en tid då det som finns i det inre
ska uppenbaras i det yttre, för världens skull. De heliga tolvs evangelium 91:3
 
Kristendomen som vi känner den från de olika kyrkosamfunden har separerat evangelieberättelserna från människors inre liv. De unika och mystiska berättelserna utspelade sig i ett otillgängligt förflutet, så att befrielsen blev ett löfte för framtiden,
efter jordelivet, och endast uppnåelig under vissa förutsättningar. På så sätt blev våra nuvarande handlingar fokuserade på en befrielse i framtiden.
 
Men det finns också en inre kristendom som fokuserar på befrielse i ”nuet”.
Många generationer och århundraden av kristna traditioner har planterat ett frö
till en inre sanning i människan. Varje berättelse, varje karaktär i evangelierna
representerar en universell sanning som är djupt ingraverad i naturens minne,
det akashiska registret eller akashakrönikan.
 
Varje aspekt av det heliga språket är ett frö av ljus som sås i varje människa
som lyssnar på det eller läser det. Dessa ljusfrö finns bokstavligen i vårt blod
och kommer att avslöja sina sanningar så snart vi inriktar oss på det inre för
att söka befrielse från denna materiella världs fångenskap.
Den inre kristendomen har alltid funnits som en ljusström som är oupplösligt
förbunden med yttre kristendom. Vid vissa tillfällen har dess kraft visat sig
i förgrunden och har blivit synlig i vissa människor eller grupper.
Men oftast har den inre ljusströmmen varit dold i bakgrunden i det förflutna.
Den har dock alltid visat sig i mänskliga hjärtan, huvuden och händer.
 
I detta sammanhang kan vi tänka på den forntida irländska kristendomen,
Manikéerna, Bogomilerna, Katarerna och Rosenkorsarna. Den inre kristendomens
ström kommer alltid att bli funnen av dem som söker den och som har
blivit mogna genom livserfarenhet. För den yttre kristendomen förbinder
omedvetet det mänskliga undermedvetandet med dess inre ström.
 
Religion betyder bokstavligen att ‘återförena’ (‘re’- igen, ‘ligare’- förena):
återförena det horisontella (jordiskt) med det vertikala (himmelskt).
I forna dagarna hade kristendomen karaktären av en mysterieskola.
I en mysterieskola vägleds lärjungarna på en väg av inre tillväxt och självkännedom
för att uppnå fullständig livsförnyelse. De som följer en sådan initieringsväg blir helt förändrade människor. Aspekter och medvetandenivåer som har legat i dvala i det
mänskliga mikrokosmos under lång tid vaknar upp och utvecklas sedan gradvis.
 
Den moderna tidens människa skiljer sig mycket från människan
för 2000 år sedan. Genom århundradena har mänskligheten gjort många
erfarenheter, inklusive de från kristendomen. Dessa erfarenheterna lagras
i det kollektiva undermedvetna och är därför en del av mänsklighetens samlade erfarenhetspool. Många människor har hittat inre tillväxt och självkännedom i
kosmiska mysterieskolor baserade både på denna kollektiva erfarenhetspool och
även genom sin egen individuella karma och livserfarenhet. De söker efter sanningen,
efter det verkliga livet, och har en djup önskan om att förstå den inre meningen med de välbekanta bibliska berättelserna. De vill uppnå självförverkligande genom insikt och
längtan för att spegla det gudomliga inom sig själva.
 
I det apokryfiska Tomasevangeliet säger Jesus:
När du ser din avbild blir du glad. Men när du ser dina bilder
som kom till före dig och som varken dör eller blir synliga,
hur mycket glädje kommer du att uthärda?
Thomasevngeliet, logion 84
 
Frön med kristen prägel som såddes förr i tiden kan nu spira fram i gemene man
och växa till starka träd som bär frukt, andens frukt. I Brevet till Galaterna namnger
aposteln Paulus dem som kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet,
 mildhet och självbehärskning.
(Galaterna 5:22-23)
 
I de heliga tolvs evangelium, kapitel 95, profeterade Jesus:  ”tider ska komma då sanningens och rättfärdighetens fiender skall härska i mitt namn, kalla mina doktriner för människors åsikter och undervisa i mitt namn, det som jag inte har lärt ut, och förmörka mycket av det som jag har undervisat om deras traditioner. Men var vid gott mod, för tider ska också
komma då den sanning som de har gömt kommer att bli uppenbar, och ljuset skall lysa, och mörkret skall försvinna, och det sanna riket skall upprättas, som skall vara i världen, men inteav den; och Ordet om rättfärdighet och kärlek skall utgå från centrum, den heliga staden på Sions berg och berget som är i Egyptens land skall bli känt som ett vittnesbörds altare för Herren.
Det heliga tolv evangelium 95:3-4
 
Här avses inte Egypten som Nilens land i Nordafrika, utan snarare den materiella världen med dess återkommande cykler av uppgång, blomstring och fall. Det är den värld i vilken vi lever som personligheter men där vår själ är i exil. Det är den här tidens kristna kallelse att leda vår själ, den inre Jesus, ut ur slaveriet och in i det utlovade landets frihet.
 
 
Den heliga staden på berget Sion är Jerusalem. Geografiskt ligger Jerusalem inte i Egypten utan i Israel, det före detta Palestina som anses vara det utlovade landet i Exodus-boken.
Dessa referenser ges på mysteriernas språk, för ’den heliga staden på Sions berg’ syftar på det livsfält som kallas det “nya Jerusalem” i Uppenbarelseboken. Själens rike är ett helande energifält med en mycket högre vibration än vårt jordiska livsfält, men det kan varken uppfattas av våra vanliga sinnen eller med sofistikerade instrument. Det är dock helt uppnåeligt med hjälp av den inre vägen, den konungsliga vägen.
 
1600-talets rosenkorsare talade om den Helige Andes hus. I deras första manifest
Fama Fraternitatis R.C. från 1614 förklarade de att “vår byggnad för alltid kommer att förbli orörd, oförstörbar, osynlig och helt dold från den onda världen.”
 
När en person går och lägger sig med rätt inriktning i själen, då kan själen “stiga upp till den heliga staden på berget Sion.” I detta livsfälts stillhet får själen styrka och kunskap för att vägleda den yttre människan på hans/hennes andliga väg under dagtid. Då blir kroppens sömn själens vakna liv. Under de kommande åtta dagarna skulle det därför vara nyttigt att fokusera på evangeliets berättelse på kvällen och att läsa och överväga reflektionerna utifrån berättelsen följande morgon. Därmed kan själen, den inre Jesus, bli bryggan mellan andens värld och kroppens värld – världen av stoft. Speciellt av den anledningen säger Jesus: Himmelens rike finns inom dig. Men tiden kommer då det som är inom oss skall uppenbaras i det yttre, för världens skull.
De heliga tolvs Evangelium 91:3