Påsksöndagen

Reflektion, påsksöndagen,

Befrielsen av den inre människan

De sju stadierna av det Kristna initiations-mysteriet krönes med den gloriösa uppståndelsen.

Själen har definitivt övervunnit det naturliga motståndet hos sin lärjunge, den jordiska människan, på den symboliska stigen från Betlehem till Golgata.  

Mikrokosmos är befriad från födelsens och dödens hjul eftersom en uppstånden odödlig kropp har kommit till liv.

Mikrokosmos är åter ”helad” och har nu ett fungerande instrument som kan bidra till förverkligandet av den gudomliga skapelseplanen.

Det som dör i den process som kallas korsfästelsen är den jordiska personens inflytande på den inre människan. Det som är frigjort från sitt fängelse vilket verkligen kommit till Liv, är den inre människan. Den jordiska ”korsfästa” människan gör vad som krävs i den materiella världen med fullt medvetande och hängivenhet till sina medvarelser, men inte mer än så.

Hon känner världen men låter sig inte längre fängslas av den.

Hennes medvetande är balanserat, öppet, ärligt och ljust, och hon är hela tiden medveten om den levande Andre-i-henne.

Genom nedstigningen från korset fastställs definitivt separationen mellan det grova och det fina. 

Denna separation mellan den fysiska kroppen och den uppståndna kroppen förbereddes redan i Getsemanes trädgård.

Och på uppståndelsemorgonen, på veckans första dag, upptäcker Maria Magdalena och två andra kvinnor att stenen välts från graven. Graven ligger i ”Josef av Arimateas trädgård”. 

Josef av Arimatea är en symbol för den människa som har byggt det andliga templet i sitt inre väsende, och har tillverkat den bägare som kan samla Kristi blod. Hans gård är mikrokosmos, som på den gnostiska stigen frigörs från sitt fängelse i den materiella världen.

De heliga tolvs evangelium berättar för oss:

Efter att Sabbaten var slut, i gryningen av veckans första dag, kom Maria Magdalena till graven med kryddor som hon förberett, och det var andra med henne. När de vandrade sade de till varandra, ”Vem skall rulla bort stenen från gravens dörr?” För den var stor. När de kom fram till platsen och tittade, såg de att stenen rullats i väg. Se det var en stor jordbävning; och Herrens ängel kom ned från himmelen och rullade bort stenen från dörren och satt på den. Hans ansikte var som blixten och hans kläder var vita som snö; och väktarna skakade och föll ned som döda av skräck för honom.

Ängeln svarade och sade till kvinnorna, ”Frukta inte, för jag vet att ni söker Jesus som korsfästs. Han är inte här, för han har uppstått, som han sagt. Kom och se den plats där Herren låg. 

Och uppsök genast hans lärjungar och säg dem att han har uppstått från de döda; och se, han går före er till Galliléen.

Där kommer ni att träffa honom; se, jag har sagt er det”.

De gick in och hittade inte Jesus kropp. Då sprang Maria och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen som Jesus älskade och sade till dem, ”De har tagit bort Herren ut ur graven och vi vet inte var de har lagt honom”.

De sprang och kom till graven, och när de tittade in såg de linnekläderna ligga där, och handduken som var svept runt hans huvud låg inte med linnekläderna, utan låg hopvikt för sig själv.

(De heliga tolvs evangelium 84:1-7)

På julnatten strålar den femuddiga stjärnan, Pentagrammet, över födelsegrottan med löftet om ankomsten av den befriade och oövervinnerliga människan. Barnet ligger där svept i sina lindor. På uppståndelsemorgonen besannas detta löfte; lindorna är fortfarande där, men den nya människans uppståndelsekropp är befriad från naturmänniskans grav. Graven är tom.

Men Kristus mysteriet fortsätter. Uppståndelsekroppen kommer, så länge det är möjligt, att vara bunden till ”själslärjungens” fysiska kropp i fem punkter; en punkt på huvudet, två på handflatorna och två på fötterna. Dessa stigmata formar tillsammans det strålande pentagrammet.

Precis som Jesu födelse inte är någon enskild historisk händelse, så är inte uppståndelsen en engångshändelse som kanske någon gång ägde rum vid något speciellt tillfälle … eller under en period i mänsklighetens tid.

Dessa händelser sker i en person när hon eller han är mogen för det. Uppståndelsen, inträdet i det Förlovade landet efter uttåget ur Egypten, har pågått i tusentals år. Uppståndelsen betyder ordagrant att korsa tröskeln, Övergången, Påskens sanna fest.

Och eftersom allt är sammanlänkat med allt genom osynliga trådar, är uppståndelsen inte bara menad för en enda person, utan för hela mänskligheten och för Jorden. Varje människa som lyckas bygga en ny själskropp i sig själv, och därmed är en Josef av Arimatea i tjänst för själen, bidrar direkt och konkret till världens och mänsklighetens uppståndelse. Denna ”människotjänst” får en ny dimension, det inre konungarikets osynliga dimension.

Ändå, uppståndelsen kan inte föras närmare genom att studera det förflutna. Uppståndelse händer i nuet och inte i det förgångna. Och när vi försöker att undersöka det förflutna, då konfronteras vi med våra ”avgudabilder”.

Detta är de beständiga bilder som vi ärvt från den yttre kristna kulturen och från våra familjetraditioner. Uppståndelse är alltid pågående och det kan vara så att du känner igen något av det när du läser eller hör om det, som om en del av det redan finns i dig. Denna närvaro refereras till som ”förstahandskunskap”. Det är Gnosis.

Uppståndelsen är en fas i mänsklighetens utveckling. Den omger oss som en ny atmosfär, en ny välgörande verklighet. 

Varje dag andas vi in uppståndelsen. Den har funnits där under en oändligt lång tid, och den är där för att den tillhör mänskligheten. 

Uppståndelsen är helt ett med människan. Den är hennes imorgon och idag. Om vi vill ha en beskrivning av uppståndelsen, är den ”full av förväntningar, full av ära, renhet, klarhet, att vara människa”.

Mänskligheten kan resa sig till detta. Idag kan du smaka och genomgå uppståndelsen. Den lärs inte ut i skolor eller genom kurser. Den hör till morgonen, till gryningen, till de levande etrar som omger dig, de etrar du andas för att kunna leva. För varje människa är uppståndelsen rätten att existera och det är en del av vår födslorätt. Bibeln förklarar för oss att ”hela skapelsen ivrigt väntar, längtande efter uppenbarandet av Guds söner”; på uppståndelsen.

Om ni känner igen detta bubblande av liv, av löfte, vilket liksom genomtränger er existens så att varje cell vibrerar i sitt eget ljus … men, ännu har inget hänt. Utom detta; du har upplevt den essentiella grunden för din existens. Det är som ett första förslag, den första smaken av den verkliga, levande gnosis. Och denna första klunk lovar mer.

Ingen kan stoppa dig, om du vill smaka det verkliga livet. Ingen kan hindra dig från att öppna dörrarna till miraklet. Ingen kan stoppa dig från att rulla iväg stenen bakom vilken storhetens människa ligger begravd.

Så snart den inre själens styrka vill bryta sig lös från sten-graven, kan naturen inte hålla henne kvar.

Uppståndelsen är själva skälet till mänsklighetens existens. Det är själva essensen av att vara människa. Det gör hennes liv strålande, ger henne styrka och inre mod. Men, varje person måste själv söka efter det, hon måste själv längta efter det. Förnyelsens atmosfär har alltid funnits och det är din födslorätt som människa. Ibland kan du känna den, och då är det som en vårmorgon i Påsktid, frisk, uppfriskande, darrande av uppdämt Liv. Det är ett löfte, du känner det som en inre erfarenhet som inre kunskap, som Gnosis.

”Lär ut den heliga kärlekslagen som jag har gett er”

(De heliga tolvs evangelium 87:7)

Berättelsen, Påsksöndagen

”Jesus visar sig i Templet för de tolv”

(Kapitel 86 och 87 av De heliga tolvs evangelium)

Samma dag, vid den tidpunkt offren frambars i Templet visade sig bland dem som sålde fågel och fä, en man klädd i vita kläder, klar som ljus, och i hans hand en piska med sju repändar. Vid hans åsyn flydde de som sålde och köpte i skräck, och några av dem föll ned som döda, för de kom ihåg hur Jesus före sin död hade drivit ut dem ur tempelgården, på samma sätt.

Några uppgav att de sett en ande, andra att de sett Honom som korsfästs, och att han återuppstått från de döda. Offrandet i Templet upphörde den dagen, för alla var rädda, och ingen kunde fås att sälja eller köpa, utan, i stället släppte de lös de fångna.

Prästerna och de Äldste spred då ett tillkännagivande, att de som sett detta var berusade och egentligen inte hade sett något. Men många bekräftade att de sett Honom med sina egna ögon, och att de känt piskan på sina ryggar; men var maktlösa att göra motstånd, för när några av de djärvare av dem sträckte ut sina händer, kunde de inte gripa gestalten som de såg och inte heller ta tag i piskan som straffade dem.

Från denna stund, trodde dessa på Jesus, att han var sänd av Gud, för att lätta de betrycktas bördor och befria de fängslade. Och de ändrade sina livsvanor och syndade inte mer. Och han visade sig också för andra i kärlek och barmhärtighet och botade dem genom sin beröring och räddade dem från förföljarna.

Många liknande ting berättades om honom. Många sade ”I sanning, Kungariket har kommit”.

När Jesus stod upp från de döda, uppträdde och sågs av många i den heliga staden, föll en stor fruktan över de onda, men ljus och glädje kom till de rättfärdiga i hjärtat.

Jesus visar sig bland de tolv samma dag på kvällen, på veckans första dag, när dörrarna var stängda, där lärjungarna samlats av rädsla för judarna, kom Jesus och stod i deras mitt, och sade till dem, ”Frid vare med er”. Men de var rädda och trodde att de såg en ande.

Då sade han till dem ”Se, det är jag själv, så som ni sett mig förut. En ande kan verkligen visa sig i kött och ben som ni ser att jag gör. Se mina händer och mina fötter, vidrör och se”.

När han sagt detta, visade han dem sina händer och sitt hjärta. Då blev lärjungarna glada, när de såg att det var Herren. För Thomas, som kallades Didymus, en av lärjungarna, hade sagt till dem ”Om jag inte får se märkena från spikarna på hans händer, och sticka min hand i hans hjärta, så kommer jag inte att tro”. 

Sedan sade han till Thomas, ”Se mina händer, mitt hjärta och mina fötter; sätt era händer här, och var inte svaga i tron utan ha förtröstan”. Thomas svarade och sade till honom ”Min Herre och min Gud”. Och Jesus sade till honom, Thomas, därför att du har sett mig, har du kommit till tro, välsignade är de som inte sett och ändå kommit till tro”.

Sedan sade Jesus åter till dem, ”Frid vare med er, så som Abba Amma (min Moder/Fader) har sänt mig, så tillönskar jag er”.

När han sagt detta, andades han på dem och sade till dem ”Mottag den Helige Ande, predika evangeliet och tillkännage till alla länder Människosonens uppståndelse. Lär ut den heliga kärleks-lagen som jag har givit er. Var och en som ger upp sina synder, de skall förlåtas, och de som fortsätter med sina synder, de skall hållas kvar.

Döp dem som tror och ångrar sig, välsigna och helga dem, och erbjud den rena gåvan av jordens frukter som jag lämnat till er till minne av mig. Hör, jag har gett min kropp och mitt blod för att offras på Korset, för världens förlossning från synderna mot kärleken, och från det förgångnas blodiga offer och fester.

Ni skall erbjuda Livets Bröd och Räddningens Vin till ett rent rökelseoffer, så som det skrivits om mig; och ni skall äta och dricka därav till ett minne, att jag har befriat alla som tror på mig från våra förfäders gamla träldom. För de, som gjorde sin buk till gud och offrade oskyldiga djur från vår jord till sin gud, i stället för sin köttsliga natur som fanns i dem. De åt deras kött och drack deras blod till sin egen undergång, fördärvade sina kroppar och förkortade sina liv, precis som hedningarna som inte kände sanningen, eller visste det och gjorde om det till en lögn.

Som jag sänder er, så sänd andra också, för att göra dessa saker i mitt namn.

Och han lade sina händer på dem.

”På samma sätt som Apostlarna, så vigs Profeter och Evangelister och Förkunnare, ett Heligt Prästerskap”.

Efteråt lade han sina händer på dem de valt ut till medhjälpare, en för var och en av de fyrfaldiga tolv, ”Dessa är för regeln och vägledningen av den universella kyrkan, så att alla skall fulländas på sina platser i Kristi kropps enhet”.