Reflektion
måndag före pingst
Kärlek till allt och alla

Det finns en storslagen gudomlig plan som utbreder sig i universum  – inte bara i tidens, rummets och materiens värld som är så bekant för oss, utan framför allt i de världar, dimensioner och sfärer som finns bortom vår fantasi.
Vi är knappast medvetna om det faktum att människan i grunden är en andlig
varelse som är förbunden med den gudomliga världen. Ändå är vi inte bara tvåfaldiga
väsen, utan utgör snarare en levande, dynamisk treenighet tack vare vår själ. Den nya själen, den andre-inom-oss, är en mellanhand mellan den kroppsliga gestalten och den andliga skapelsen.
Själens natur och uppdrag är att föra “Ene” och ”De Många” i ständig balans med varandra, att förbinda det himmelska med det jordiska, att bygga en bro mellan himmel och jord. Att förbinda helig andlig kraft med en ganska envis och omedveten jordisk personlighet är dock ingen enkel uppgift. Men tack vare denna dynamiska process kan den Andre-inom-oss utvecklas.

Den yttre människan som verkligen söker efter anden kommer spontant att vara villig att anpassa sig till själens rena läror och att bli dess lärjunge. I mysterieskolor är det
inte bara lärjungen utan också själen som undervisas och stöttas för att medvetet låta
kropp, själ och ande formas till en enhet. Denna process är mänsklighetens mål;
det är det som är avsikten med att en fysisk människa har skapats, en som kan förverkliga uppgiften att ta emot, bära och sprida den Helige Andes utgjutelse genom själen.

Andliga traditioner säger att skapelsen uppstod ur de Okändas önskan att lära känna
sig själva. I olika gnostiska traditioner sägs det att nio hierarkier av andliga väsen —
även kallade de himmelska härskarorna – arbetar kärleksfullt tillsammans med att
genomföra den gudomliga skapelseplanen i vårt universum.

Det finns en avhandling av Dionysius som nämner dessa himmelska hierarkier vid deras namn: serafer, keruber, troner, makter, dominier, auktoriteter, furstendömen, ärkeänglar och änglar. Andliga författare som Rudolf Steiner och Max Heindel visade att mänskligheten är kallad att vara den tionde andliga hierarkin och att därför samarbeta medvetet och med stor glädje i uppenbarelsen av Guds härlighet. En liten del av mänskligheten, de så kallade ande-själs-människorna, deltar redan i den tionde hierarkin. De har fullgjort det kristna uppdraget att bygga en odödlig uppståndelsekropp i sitt mikrokosmos genom en reningsväg. Den dödliga människokroppen är inte kapabel att direkt ta emot den heliga andens väldiga kraft, därför vi skulle bränna oss vid en första beröring. Därför är det nödvändigt att förvärva en ny kropp av hög renhet som kan uthärda de andliga krafterna.

En mysterieskola vägleder och stödjer den känsliga och höga andliga processen att bygga själskroppen. Denna nya kropp består av astral substans och är uppbyggd av en kärna. Denna ande-kärna kan finnas i det mänskliga hjärtats område. Människan är därför en viktig enhet vid den gudomliga skapelseplanens genomförande. Endast en människa kan bygga en levande förbindelse mellan den materiella världen och den verkligt andliga världen – en bro mellan jord och himmel.

Själens väsen är enhet, frihet och kärlek. Allting är fundamentalt förenat med allt och det finns perfekt enhet inom alla områden av materia och ande. Det är bara det dunkelt mänskliga medvetandet – som är inriktat på självbevarelse – som inte uppfattar denna enhet och ger sig in i stridigheter. Den ömsesidiga interaktionen och alla tings omedelbara påverkan på varandra bekräftas av vetenskapliga observationer, vilket lägger ett stort ansvar på dem som blir medvetna om denna enhet. När det gäller att tillämpa ett sådant liv av enhet i det dagliga livet, upplever vi ofta att vi misslyckas hopplöst. Men hur ofullkomliga vi än känner oss, hur desperata vi än blir när vi upptäcker att vi brukar göra det vi egentligen inte vill göra, kan vi alltid inrikta oss på själen, medlaren.

I den till synes enkla berättelsen från kapitel 34 i De heliga tolvs evangelium sträcks en hjälpande hand ut till oss. Jesus kommer fram till ett stort fikonträd och stannar där i några dagar och undervisar alla som kommer till honom. Maria Magdalena och några andra kvinnor ger honom mat. Jesus är god mot fåglarna som kommer till honom, och när han går, välsignar han kvinnorna som tog hand om honom och även fikonträdet som gav honom frukt och skydd från hettan. Därefter började fikonträdet växa kolossalt, blomstrade och bar rikligt med frukt.

Vi kan känna igen essensen av en mysterieskola i denna berättelse. Fikonträdet är en gammal symbol för initiering. Jesus symboliserar ande-själsmänniskan som har accepterat uppgiften att invigas i mysterierna och alla människor vilka gör sig lämpliga för detta, det vill säga alla i vilka andegnistan har vaknat. Alla som verkligen söker kommer därför alltid att bli vägledda och stöttade. Ingen människa kan bedöma om han eller hon är redo för denna inre uppgift. Mognad för denna uppgift prövas osynligt, men efter prövningen vägleds en sådan mogen människa oundvikligen på livets speciella väg, initieringens väg. En sådan väg tycks dyka upp i ert liv “från ingenstans”, ni snubblar in på den.

Lärjungar i mysterierna i vilka vissa aspekter av den nya själen redan har utvecklats — symboliserat av kvinnorna i denna berättelse, för själen betraktas som feminin— bidrar till att garantera att denna undervisning kan ske. Maria Magdalena är också inblandad i denna process som en symbol.
Denna Maria var från staden Magdala i Galileen. Hon var en stor syndare och hade förfört många med sin skönhet och vackra utseende. Hon kom till Jesus på natten och bekände sina synder och han sträckte ut sin hand och botade henne och drev ut sju demoner ur henne…
De heliga tolvs evangelium 10:2

Galileen betyder ‘vända, kasta om’, och botandet från ‘de sju demonerna’ av den inre Jesus kan endast ske när det finns en orientering mot själen – en orientering stark nog så att vi kan släppa den yttre personens alla tilldragande och vackra aspekter.
Ordet djävul kommer från grekiskan ‘diabolos* som betyder anklagare eller motståndare. De sju demonerna eller djävlarna symboliserar därför de naturligt motsatta krafterna i den sjufaldiga mänskliga kroppsgestalten (personligheten), den sjufaldiga själsgestalten och den sjufaldiga andliga gestalten.

Ingen människa, hur mycket hon än strävar, kan rena sig från sig själv. En större kraft krävs för att utföra denna process. Det är därför man alltid bör inrikta sitt fokus på sin inre följeslagare. En person från Galileen – en människa som har vänt sig om – försöker ta emot hjälpen av den sjufaldiga renande kraften så mycket som möjligt, på samma sätt som Hercules befallde vattenflödet att städa Augeas stall.

Steg för steg fortsätter reningen samtidigt som den nya kroppen sakta men säkert tar form i människan. Jesus jämför det med en process där ett litet frö, som symboliserar andegnistan i hjärtat i mitten av mikrokosmos, växer till ett mäktigt träd:
Himlens konungarike är som ett speciellt frö, litet bland frön, som en människa tar och sår på sin åker; men när det har vuxit upp, blir det ett stort träd som sträcker ut sina grenar runt omkring, som i sin tur åter gror i jorden, slår rot och växer upp tills åkern täcks av trädet så att himlens fåglar bygger bon i dess grenar och jordens varelser finner skydd under det.
De heliga tolvs evangelium 39:2

Trädet som är stadigt rotat i jorden och sträcker upp sin krona till himlen är en viktig symbol i många andliga traditioner. I kabbala, en mysterietradition inom judendomen, finns det så kallade Livets träd. “Detta är ett abstrakt mönster av tio cirklar som är förbundna med varandra på ett sådant sätt att det ser ut som ett träd. Dessa tio cirklar representerar vissa egenskaper eller attribut och kallas Sephirot. I Kabbalan, och även i andra traditioner, undervisas om att den inre strukturen av alla ting är tiofaldig.

Om något uppenbarar sig, så är denna manifestation alltid sjufaldig, eftersom de tre högre Sephirot av livets träd aldrig manifesterar sig utan alltid förblir rent andliga.
I Evangeliet om de heliga tolv används siffran sju ganska ofta. De sju nämnda egenskaperna förknippas ibland med sju plantor, regnbågens sju färger, oktavens sju toner, personlighetens sju chakran eller kraftcentra och sju-andens sju strålar. Författaren Max Heindel särskiljde sju kosmiska plan och påstod att mänskligheten lever i en avskild sektion inom den sjunde av dessa kosmiska plan. Det finns också sju områden inom varje människas individuella universum, mikrokosmos, och endast det sjunde har aktiverats.

Författaren Jan van Rijckenborgh konstaterade att den gudomliga gnistan i centrum av det mänskliga mikrokosmos också är sjufaldig. En sjufaldig andlig gestalt kan härröra från denna gnista som ett resultat av samarbetet mellan den sjufaldiga kroppsgestalten, eller personligheten, med den sjufaldiga själsgestalten. Allt detta är endast möjligt på grund av Sju-andens aktivitet, den heliga Anden. Allt detta kan låta mycket abstrakt och kanske beror det på att det är praktiskt taget omöjligt att få en tydlig och korrekt bild av dessa saker när man hör eller läser om dem för första gången. Ändå säger det oss något om den gudomliga planens storhet som ligger till grund för vår synliga värld.

En aspekt av den sjufaldiga reningen är att slöjorna lyfts från medvetandet och att vi lär oss att se allt och alla som en manifestation av det gudomliga, även inbegripet alla deras ofullkomligheter. Det är den högsta formen av respekt. Ordet respekt består av de latinska orden ‘re’ och ‘spectare’ och betyder bokstavligt “se igen”. Dess djupare mening är att uppleva kärlek till det gudomliga som finns i allt och alla med hela vårt hjärta, med hela vår själ och med hela vårt förstånd.

Om vi ​​ser ett träd som en manifestation av det gudomliga, hjälper vi trädet att bättre återspegla arketypen”träd”. Och när vi ser en människa som ett uttryck för den himmelska människan, då hjälper vi den himmelska människan att alltmer reflektera sig själv i denna person. Vi kan torka bort illusionen av söndring genom att medvetet tänka, känna och agera från enhet.
Vi avslutar denna reflektion med liknelsen om fiskarna från kapitel 57 i Evangeliet om de heliga tolv.
Och det kom några män till Jesus som tvivlade och sade till honom: “Du säger att vårt liv och vårt väsen är ur Gud, men vi har aldrig sett Gud, och vi känner inte heller till någon Gud. Kan du visa oss honom som du kallar Fadern-Modern, den ende Guden? Vi vet inte om det finns en Gud.”
Jesus svarade dem och sade: “Hör på denna liknelse om fiskarna. Fiskarna i en viss flod talade med varandra och sa: ’De säger till oss att vårt liv och vårt väsen kommer ur vattnet, men vi har aldrig sett vatten; vi vet inte vad vatten är.’ Då sade några bland dem, klokare än de andra: ’Vi har hört att det i havet finns en vis och lärd fisk som vet allt. Låt oss resa till honom och be honom visa oss vad vatten är.’ Så gav sig flera av dem av för att söka denna stora och kloka fisk. Och de kom till sist till havet, i vilket den vise fisken bodde, och de frågade honom. När han hörde dem, sade han till dem: ’O ni dåraktiga fiskar som inte tänker! Kloka är ni, de få, som söker. I vattnet lever ni och rör ni er och har ni ert liv; ur vattnet kom ni, och till vattnet återvänder ni. Ni lever i vattnet, men ni vet det inte.’ På samma sätt lever ni i Gud, och ändå ber ni mig visa er Gud. Gud finns i allt och allt är i Gud.”
De heliga tolvs evangelium 57:7-10