Reflektion

Söndag före påsk

Inträdet genom porten

Mänsklighetens medvetande är väldigt annorlunda idag jämfört med för 2000 år sedan. Rationellt linjärt tänkande var mycket mindre utvecklat och delvis på grund av det, talade Jesus till folkmassorna i liknelser. Jesu lärjungar var bland de få som kunde förstå liknelserna både intellektuellt och mystiskt.

Numera tror man ofta att myter bara var till för människor i det avlägsna förflutna. Vi tror att vi inte behöver dem längre i vår moderna tid, eftersom vi nu har ett välutvecklat intellekt som gör att vi kan förstå och resonera om allt. Myter ses ofta som fantasier hos den så kallade primitiva människan.

Myter är emellertid inte fantasier utan snarare avslöjanden om en djup sanning vilket är en följd av livserfarenhet. Myter härrör ur den mänskliga själens område, även kallad arketypernas värld. Människor som kan höja sitt medvetande till denna sfär – med sin inre längtan som grund – upplever universella sanningar som sträcker sig bortom det vanliga sinnet.

Om vi ​​ignorerar myter och närmar oss allt i livet uteslutande utifrån vår vanliga känsla och förståelse, ignorerar vi en väsentlig del av vår mänsklighet. Det mentala medvetandet ersätter inte det mytiska medvetandet, utan ansluter sig till det, precis som andra former av medvetande kommer att utvecklas. Människan är ännu inte fullkomlig.

Vi kan bara fullt ut vara mänskliga varelser besjälade av anden, när vi på grundval av ett mottagligt hjärta är öppna för det mytiska, för det intuitiva och för andra former av medvetande som vi ännu inte känner till.

Alltfler historiker som har studerat Jesu liv har kommit till slutsatsen att evangeliernas berättelser om Jesus för det mesta är mytiska och innehåller element av gudamänniskan som fanns i gamla mysteriereligioner under olika namn.

I Egypten var det den mytiska gudsmänniskan Osiris, i Grekland: Dionysus, i Mindre Asien: Attis, i Syrien: Adonis, i Italien: Bacchus, och i Persien: Mitras. Redan i den ursprungliga myten om den egyptiska guden Osiris fanns till exempel temat lidande, död och uppståndelse.

En universell sanning ligger bakom berättelserna om Jesu liv. Berättelserna stimulerar fantasin att tränga in i arketypernas värld och universella sanningar med vårt eget medvetande, och att förstå deras sanna betydelse som inre förstahands-kunskap.

Författaren av Filippusevangeliet säger följande:

Sanningen kom inte naken till världen utan klädd i figurer och bilder. Världen kommer inte att ta emot sanningen på något annat sätt. Det finns en pånyttfödelse och en bild av pånyttfödelse. Det är verkligen nödvändigt att födas på nytt genom bilden. Vilken? Uppståndelsen. Bilden måste uppstiga genom bilden.

Filippus evangelium vers 55

Evangelierna skissar en bild av den inre människans uppståndelse. Denna universella kosmiska bild är som en ritning. Den har en kontaktpunkt inom den yttre människan med hjälp av den inre människan. När vi i djup längtan försöker förstå den allestädes närvarande bilden och är beredda att anpassa våra liv till det som erbjuds oss från den levande traditionen och från vår livserfarenhet, då kan uppståndelsen uppstå i oss själva. Den uppståndelsen är av en annan karaktär än den som ni kanske tänker på i början, om ni bokstavligen utgår från evangelierna. Den levande andliga traditionen närmar sig faktiskt evangelierna utifrån helt andra grunder. Det främsta målet för all sann andlighet är att upprätta och upprätthålla en levande förbindelse mellan den värld vi bor i och själens värld. Denna förbindelse bör skapas, bör önskas, av människor som lever på jorden, både individuellt och kollektivt. Varför? Eftersom mänskligheten bara kan förändras fundamentalt när den medvetet återanknyter till det höga gudomliga ursprung varifrån den kom.

Andliga traditioner lär att en människa endast kan bilda en levande förbindelse mellan himmel och jord när en rening och förändring har ägt rum. Dessa förändringar bottnar i en djup längtan att en subtil andlig kropp skulle kunna komma till existens. Denna kropp kallas också själsklädnaden, den gyllene bröllopsklädnaden, den himmelska kroppen, den förhärligade kroppen eller kroppens uppståndelse. Sången om pärlan skildrar detta mycket vackert.

Det kristna invigningsmysteriet, som gäller för den tidsperiod som vi lever i, ger människan i uppdrag att tillåta Andens höga energi att inkarnera inom sig och på så sätt uppta en ny kropp. Det finns en kontaktpunkt i människans hjärta för detta syfte, och den kosmiska andliga kraften bygger en ny subtil kropp ur denna kärna. Baserat på denna nya subtila kropp kommer människans grov-materiella kropp att genomgå en andlig process.

Endast på detta sätt är det möjligt att ta emot gudomliga krafter vertikalt, att transmutera dem och därefter att utstråla dem horisontalt. Den människa som kan utföra detta andliga arbete blir till ett levande kors som förbinder den gudomliga världens vertikala dimension med materiens horisontella plan.

En sådan lärjunge på den Gnostiskt Kristna vägen är en Kristi efterföljare och går därför vägen från Betlehem till Golgata. Det finns dock stora skillnader. Kristus var en hög ande som uppladdad med en extremt viktig uppgift för hela mänskligheten, nedsteg till jorden och där förenade sig med människan Jesus. Om vi ​​också väljer att följa den andliga gnostiska vägen, går vi i viss mening vägen nerifrån och upp: genom att anknyta till den atmosfäriska Kristus-kraften kan vi höja den inre människan från jordens fält till själsfältet.

Jesus var den första människan på jorden som gick denna stig till uppståndelse, och fullbordade därmed en kosmisk process som inte hade ägt rum tidigare. Nu, i vår tid, där det fortfarande finns mycket utrymme för individuella livsfilosofier, kan vi gå denna stig öppet med likasinnade människor. Dessutom kommer varje person som tar det första trevande steget på denna väg, att få osynlig hjälp av alla dem som tidigare gått befrielsens väg. När Jesu liv på jorden närmar sig slutet, reser han med sina lärjungar för sista gången till Jerusalem för att fira påsken, firandet av inträdet till det utlovade landet. Alla fyra evangelierna i Bibeln och kapitel 67 i De Heliga Tolvs Evangelium nämner att Jesus träder in i Jerusalem på en åsna och att han tas emot av folket som en kung, med jubel och viftandet av palmkvistar. Inom den judiska andliga traditionen ses detta som uppfyllandet av en profetia av Zackarias, som skrevs århundraden tidigare:

Fröjda dig storligen, du dotter Sion!

Höj jubelrop, du dotter Jerusalem!

Se, din konung kommer till dig;

triumferande och segerrik är han.

ödmjuk, ridande på en åsna,

på en åsninnas föl.

Han ska stänga ute stridsvagnen från Efrahim

och stridshästarna från Jerusalem;

Ja, stridens bågar skall stängas ute,

och han skall befalla frid till folket.

Och hans herradöme skall nå från hav till hav,

och ifrån Floden intill jordens ände.

Zacharias 9: 9-10

Jerusalem, den andliga huvudstaden, symboliserar ”själens rike”, riket av sann enhet och kärlek. Jesus, den kungliga kraften, tas emot där med stor glädje och tacksamhet för att han i andlig bemärkelse ”har trätt in genom porten”: uppståndelsekroppen är fullbordad.

Under resan har den fysiska kroppen förnyats av de höga andliga krafterna, vilket symboliseras av det åsneföl som Jesus rider på in i staden. I judisk tradition är åsnan en symbol för planeten Saturnus och för den fysiska kroppen. Manteln på åsnan antyder att en subtil kropp också skapades som en grund för den andliga uppståndelsekroppen.

Och i Zacharias citerade profetia påpekas att en människa aldrig följer den andliga vägen endast för sig själv utan alltid för allt och alla. För den jordiska människan innebär den andliga vägen en inre frid.

En sådan frid, som övergår allt förstånd, är inte begränsad till denna enda person, för den har en världsomfattande strålning som öppnar vägen för hela mänskligheten att kunna höja sig upp till ett högre livsplan.

För när Jesus uppnår det helt förnyade vara-tillståndet, kan han undervisa i templet med den inre kunskapen som grund. Han lär att människan i vilken själen har väckts – alltså den människa i vilken människosonen har blivit till – måste skilja fåren från getterna i sig själv.

Getterna symboliserar de böjelser och beteenden som hindrar våra framsteg på den andliga stigen. Om de känns igen och erkänns, då brinner de upp i själens tända eld.

Fåren symboliserar de av våra böjelser och beteenden som främjar framsteg på den andliga vägen. Den yttre människan som ägnar sig åt sina inre uppdrag, besöker den inre människan som är fängslad i henne. Hon ger näring, uppfriskningar och kläder till den hungrige, törstige och nakne inre människan så att denne, förberedd och utrustad, senare kan träda in genom Jerusalems port.