Lördagen före påsk

den avgörande segern över sig själv

Reflektion

Korset är en av mänsklighetens äldsta symboler. Den är en universell symbol som kan hittas i många kulturer och i många former. Vi känner till swastikan från från det forntida Indien, tecknet ankh från det forntida Egypten, Indianernas medicinhjul, och självklart det latinska korset som är kopplat till Kristendomen.

Varje symbol talar ett unikt språk som talar till vårt medvetandes djupare nivåer, och speciellt till det inre väsendet. Om vi i vår önskan att finna sanningen, fokuserar på universella symboler, så förbinder vi oss med detta språk. En universell symbol som korset kan alltid förstås på flera sätt, inte bara med huvudet utan också speciellt med hjärtat. Hjärtat har skäl som förnuftet inte förstår.

Universella symboler sänder ut en stor kraft. Det universella korset berättar för oss om förbindelsen mellan evighet och tid: hur oförgänglig andlig kraft flödar in i den materiella världen Den visar oss hur världen och mänskligheten kan lyfta sig själva upp till evigheten med hjälp av korset.

Korsets dynamiska verklighet är porten eller stegen genom vilken uppståndelsen till ett högre livsfält är möjlig. Den människa som följer gnostisk väg blir själv till ett kors: kroppen stark även om den är förgänglig som trä, men ändå oförgänglig med hänsyn till den inre kraft som kommer ur skärningspunkten, andegnistan.

Det universella korset är en lysande och glädjefylld symbol för tro, hopp och kärlek. Men de flesta människor närmar sig korsfästelsen bara som en yttre bild, och så har korset blivit ett träföremål primärt associerat med smärta, lidande och död.

Berättelserna om Jesu korsfästelse som den beskrivs i evangelierna har missförståtts genom seklerna. När man inte förstår att de faktiskt är symboliska berättelser om inre befrielse, så ser de flesta bara den yttre aspekten av dem. Den djupgående sanningen som finns i dem är beslöjad och blir bara avslöjad för människor som kan bära och sprida den.

En befriande religion kan aldrig bevisas eller göras rimlig genom vetenskapliga metoder, just för att den riktas till den inre människan. Bara den inre kunskapens kriterium, vår inre tribunal, kan avgöra vad ”sanning” är. Den sanning som väller upp inifrån och känns igen, är emellertid alltid underkastad den yttre människans tolkning. För sanningen har många fassetter, men det mänskliga medvetandet är begränsat.

Vårt medvetande kan bara delvis assimilera sanningen, och det förändras dagligen. Därför bör vi lämna dagens sanning för morgondagens.

Som det sägs i kapitel 69 av De heliga Tolvs Evangelium: ”Även bland profeterna och de som blivit invigda i Kristendomen, har det felaktiga ordet blivit funnet. Men det finns en stor mängd fel som övertäcks av Kärleken.”

Det fenomen som vi känner som korsfästelsen är inte enbart Kristet, eftersom vi finner det redan i Platons skrifter. Flera århundraden före Jesu födelse skrev Platon att världssjälen uppenbarar sig i form av ett kryss eller ett kors (Timaeus); att de rättfärdiga kommer att bli ”piskade, slagna, bundna, huggna och till slut korsfästa” (Republiken) och att själen är fastnaglad vid kroppen genom passioner (Phaedho). Korsets symbolism och den synbart enkla men grundläggande korsfästelsen är också genomsyrad av mysterievisdom.

I del 101 av en apokryfisk bok som heter ”Johannes handlingar”, så säger Jesus, den inre människan: ”De ting som de sade om mig hade jag inte, och det de inte sade, de genomlevde jag.”

Detta uttalande är sant, för från det yttre historiska synvinkeln hade Jesus som människa faktiskt genomlevt korsfästelsen, hade lidit och dött.

Men den verklige Jesus som mysterierna talar om är den inre människan. Det är den Jesus som, osynlig för mänskliga ögon, har byggt sin nya ljuskropp genom den kraft som utgår från korset.

Steg för steg ansluts denna nya andliga kropp med den historiske Jesus fysiska kropp. Denna förbindelse representeras symboliskt av Jesu pilgrimsvandring på jorden och väljandet av lärjungar.

Det oförgängliga själen spikar frivilligt fast sig på den förgängliga kroppen, utsättande sig själv för mänskliga passioner. Det är historien som berättas för oss om Jesu fängslande.

Jesus och lärjungarna  är tillsammans under en tid. Och när det sägs att Jesus tog emot dem ”i sin kropp”, då kan detta förstås bokstavligen: de tolv personlighetskrafterna absorberas av i den andliga kroppens strålning så att personligheten också kan bli föremål för transformationsprocessen genom själen. Lärjungarna förbereds för den inre människans uppståndelse. Men de flyr, precis före Kaifas och pilatus dom, för de tillhör fortfarande delvis den materiella världen. Och det är detta som gör det mystiskt, det är Kristendomens verkliga mysterium: historien berättar om två korsfästelser, två processer. Jesus fysiska kropp ”gav upp sin ande” för att möjliggöra att Jesus nya andliga kropp skulle bli befriad från den synliga kroppen, från fästandet vid korset. Det är därför Jesus, den inre människan, säger (och vi upprepar): ”De ting som de sade om mig hade jag inte, och det de inte sade, de genomlevde jag.”

Den yttre människan och den yttre världen symboliseras av korsets horisontella balk. Den inre människan, Jesus, naglade fast sig vid denna balk, och korsfäste sig alltså genom detta vid tiden för Jesu födelse i Bethlehem. Från den stunden och framåt steg den kraften från ”själens konungarike” ner i världen och in i hjärtat hos alla dem som följer den gnostiska vägen. På detta sätt restes det levande korsets vertikala balk.

Korset var satt i jorden vid Jesu födelse: Jesus förband sig med yttervärlden. Det är hans lidande, det är hans verkliga passion: att bära korset genom världen upp till korsfästelsen. Vid korsfästelsen befrias hans nya kropp – klädnaden utan söm – från korset, medan soldaterna ”kastar tärning” om alla krafter från den gudomliga världen som samlats i den, hävdande att dessa krafter förmedlas till den yttre världen. Då kan Jesus Kristus fortsätta till uppståndelsen och uppstigandet.

För människan som går denna tvåfaldiga andliga väg, så betyder korsfästelsen att på samma gång gå in i ett speciellt nytt livstillstånd. På detta sätt renad och transformerad genom den inre människans kraft, är hon eller han fortfarande närvarande i världen i vardagslivets kaos.

Den inre Jesus för vilken denna person bär korset – eller är korset – är starkare än honom eller henne. Precis som Johannesgestalten, har hon gjort sig tjänster för sin egen fria vilja. Det befriade inre väsendet är enhet och kärlek; den är ren ljuskraft som är förbunden med den materiella världen genom det transformerade yttre väsendet. Allt detta symboliseras av Jesus och hans apostlar.

En så kallad ”personlighetsförändring” inträffar. Den yttre människan tar fortfarande fullt ansvar för vad som behöver göras i livet, men det är det inre väsendet som verkligen ”lever”. På detta sätt, för dem och i dem som följer denna stig, blir korsfästelsen och uppståndelsen till en fest.

Korsfästelsen hänvisar till en befrielseprocess. Det är historien om Evig Kärlek som stiger ner i tiden för att rädda det som är fängslat så att varje människa kan bli ett levande Kärlekskors.

De sista sju orden eller meningarna som Jesus ropar ut från korset har en djup betydelse. De kan ses som en sammanfattning av den gnostiska stigen. I korsfästelsefasen tar lärjungen på stigen avsked av allt det lägre och profana, alla passioner (som Platon beskriver dem) som binder människor till det jordiska livet. I det avseendet är korsfästelsefasen den inre kraftens avgörande seger över yttre band.

Två brottslingar korsfästs också med Jesus.

En djup symbolisk sanning ligger gömd här.

Jesus inkarnerade med en väldigt viktig uppgift.

Han gick mysteriernas väg, etablerade en förbindelse med Kristus, och genom hans ”Korsets Väg”, befriade han Kristuskraften för hela mänskligheten.

På detta sätt etablerade han en ”kosmisk mysterieskola” i vilken varje människa kan gå mysteriernas väg själv, utan präster som mellanhand. Därför är det skrivet att slöjan framför det Allra Heligaste revs sönder. Från detta ögonblick har det Allra Heligaste varit tillgängligt för alla som gör sig värdiga det.

I kapitel 82 i De Heliga Tolvs Evangelium, läser vi:

Och Jesus ropade med hög röst, och sade,

”Abba Amma, i dina händer befaller jag din ande.”

När Jesus hade mottagit vinägern, ropade han högt, ”Det är fullbordat”; och han böjde sitt huvud och gav upp andan. Och det var den nionde timman. Och se, det var en stor åska och blixtar, och skiljeväggen i den Heliga platsen från vilken slöjan hängde föll ner och slets itu; och jorden hävde sig, och klipporna delades. När Centurionen och de med honom som vaktade Jesus såg jordbävningen och det som hände, fruktade de mycket, och sade, ”Detta var i sanning en Guds Son.”

De heliga Tolvs Evangelium 82: 26-28