Reflektion
fredag före pingst
Självinitiering grundad på självauktoritet
 
 
Människan är ännu inte fullständig. Det mikrokosmos som vi bor i har stora medfödda förmågor som kan användas när den Andre-inom-oss åter äger sin himmelska kropp. Vi dödliga, med vårt begränsade medvetande och med egots drifter, vilka är svåra att hålla tillbaka, skulle lätt kunna släppa loss fruktansvärda och destruktiva krafter med dessa förmågor. För att undvika ytterligare katastrofer, och kanske för vår egen säkerhet, kan dessa krafter följa sin naturliga utveckling först efter det att “kunskapen om gott och ont” har mognat tillräckligt. Först då kan den yttre människan vända sig bort från att vara naturligt själv-centrerad och ägna sig åt den Andres liv-inom-sig. Den inre människans liv – den nya själen – är mycket ren och öppnar sig i ett livsområde som kännetecknas av medveten enhet.
 
Mikrokosmos enorma kapacitet är därför i säkra händer först när den används av den Andre-inom-oss, efter att ha blivit dess verktyg. Från det ögonblick när den nya själen börjar utvecklas, kommer mikrokosmos att helas och dess latenta förmågor kan sedan aktiveras och utvecklas så som avsetts i den gudomliga planen. Genom “syndafallet” avstannade inte bara den ursprungliga människans utveckling utan också hela skapelsens utveckling – den frös liksom till is. Allt synligt och särskilt allt osynligt liv i skapelsen väntar på helandet och återställandet av alla mikrokosmos. Först när den sista är botad och återställd kommer hela skapelsen att kunna fortsätta sin väg. Dessa uppvaknande mikrokosmos betraktas i andlös spänning medan de försöker arbeta sig tillbaka till det sanna livet. Och alla de nio andliga hierarkierna står redo att hjälpa mänskligheten.
 
I vår nuvarande utvecklingsfas upplever vi i allmänhet oss själva som en personlighet, som ett “jag” och som vår tillvaros mitt. Vi har blivit mer eller mindre bekanta med vår personlighets fyra aspekter: den fysiska kroppen, den eteriska kroppen, den astrala- eller begärskroppen och den mentala kroppen. Dessa fyra kroppar har utvecklats under loppet av miljontals år, under flera mänskliga tidevarv. Betraktad som en enhet, som en stoftfödd mänsklighet kallad att vara en lämplig men tillfällig ersättare för den fallna ursprungliga människans sönderfallna himmelska kropp så att några av hennes mikrokosmiska förmågor – åtminstone i en försvagad form — åter kunde användas.
 
Eterkroppen innehåller den mänskliga livskraften. Den är subtil och genomtränger hela den fysiska kroppen med sina etrar, och garanterar att den fysiska kroppen är vad vi kallar “levande”. Helt av sig själv är en fysisk kropp ingenting annat än en gigantisk samling atomer. Eterkroppen samlar dessa atomer till en fysisk kropp och säkrar dess vitalitet och styrka.
Den levande fysiska kroppen spelar en nyckelroll på den andliga stigen eftersom den gör det möjligt för oss att få erfarenheter i livets materiella sfär. Djur och växter har också fysiska kroppar och eteriska kroppar.
 
Astralkroppen är mer subtil och större än den eteriska och fysiska kroppen. Det är den domän där mänskliga känslor och instinkter finns i all sin mångfald, från de lägsta till de mest sublima. Precis som den fysiska kroppen agerar genom handlingar i den materiella världen, så uttrycker sig den astrala kroppen i det vi känner som passioner: känslor och begär.
Djur har också astralkroppar. Astralkroppens aktivitet kan “uppfattas” i hjärtat genom våra känslor. Det visar sig i vårt blod i form av mänskliga hormoner, som kontrollerar alla biologiska handlingar. Till exempel blir rädsla adrenalin med sin förlamande effekt, vilket begränsar sinnet genom att fokusera på föremålet för rädsla. Glädjekänslor är relaterade till
endorfiner som tillför energi och öppnar sinnet mer för omgivningen.
 
Och den mentala kroppen – som ännu inte är helt fullvuxen – erbjuder oss förmågan att ”tänka”, ta emot och producera tankar. Formerade runt huvudet som ett sfäriskt moln sätter den astralkroppen i brand med hjälp av sina tankegnistor. Det är anledningen till att vi ofta uppmanas att vakta våra tankar. Den mentala kroppen tillhör handlingsförmågan hos det djur som vi kallar “människa”.
 
Men den fullständiga mänskliga personligheten är inte fyrfaldig utan sjufaldig. Personligheten har tre högre aspekter till sitt förfogande, aspekter som styr den fyrfaldiga kroppsgestalten genom livet. Tillsammans kallas de för det “trefaldiga egot”. En blek reflektion av det ursprungliga trefaldiga egot är aktivt i varat hos varje fysisk människa som tänker, känner och vill. Tillsammans leder de alltid en person till en synlig handling. Utan denna ”rorsman”, skulle den fyrfaldiga mänskliga personligheten inte kunna handa och inte heller veta vart den ska ta vägen.
Vanligtvis är en av de tre aspekterna dominerande, vilket ger upphov till att den tänkande typen, känslotypen och personlighetens aktiva typ finns, vilket resulterar i ständig förvirring, ömsesidigt missförstånd och disharmoni.
Dessa tre aspekter av egot har utvecklats under olika perioder och kulturer under loppet av tusentals år: viljan i den persiska kulturen (5000 – 3000 f.Kr.), känslan i Egyptisk-kaldeisk kulturen (3000 – 750 f.Kr.) och tänkandet i den grekisk-romerska kulturen (750 f.Kr. – 1400 e.Kr.). Under den senare tidsperioden uppstod också Kristendomen som syntesen av alla tidigare befriande religioner.
 
Men som vi noterade är människan ännu inte fullständig. Hos oss dödliga väsen fungerar dessa förmågor endast på ett mörkt och försvagat sätt. Ändå är deras inflytande på värld och mänsklighet imponerande om än inte alltid precis upplyftande. Under mänsklighetens framtida utveckling, kommer dessa tre förmågor att behöva manifestera sig på ständigt högre nivåer. Medan den nutida människan i allmänhet betraktar sin nuvarande tänkande förmåga som mänsklighetens högsta prestation, är den i själva verket fortfarande på ett embryonalt stadium. Men dagligen kan vi runt omkring oss till och med iaktta vad detta embryonala tänkande kan åstadkomma.
 
Inom teosofin kallas den sjufaldiga personlighetens tre högre aspekter Manas, Buddhi och Atma. I Antroposofi talar man om ande-jag, livsanden och ande-människan som man relaterar
till fantasi, inspiration och intuition (inre kunskap och förståelse).
Det har gjorts försök att metodiskt och medvetet utveckla dessa “högre krafter” för att försöka lyfta den materiella människan in i de subtila fälten. Det är klart att sådana metoder, som tillämpas separat från sann själsutveckling, kan orsaka ytterligare skada på mikrokosmos och de fyra vehiklen. Jag-stärkande metoder kommer definitivt att leda till ett starkare band till den materiella sfären istället för att befrias från den.
 
Sann andlighet är alltid relaterad till själens dimension. Hittills är själsgestalten, uppståndelsekroppen, det högsta möjliga tillståndet för människan. Men alla möjligheter till förståelse, kärlek och tjänst beträffande det gudomliga finns redan innesluten i den. Transfiguration, personlighetens sjufaldiga förändringsprocess, är en logisk och naturlig följd av att förvärva ett sådant nytt själstillstånd.
Själen vaknar i hjärtats centrum, i “Betlehemsgrottan”, där även personlighetens passioner finns. Passionerna symboliseras av oxen och åsnan i berättelsen om Jesu födelse. Så snart andegnistans ljuskraft – även kallad hjärtats kundalini – frigörs i denna grotta, börjar inte bara själen växa, utan även personligheten förändras.
 
Gradvis kommer de tre högre aspekterna av att tänka, vilja och känna att föras till en högre nivå på ett helt naturligt och säkert sätt. Så fort en person medvetet väljer att lämna det gamla kristalliserade sättet att tänka, känna och vilja bakom sig tar hon samtidigt det första steget på självinitieringens väg. På den nya vägen tänder själens ljus nya förmågor. Det enda vi kan bidra med i denna process är att medvetet befria oss från de invanda mönstren av att tänka, känna och vilja. Det inre ljuset gör jobbet. Invigning i de Kristna mysterierna kommer därför att äga rum genom ljuset självt, och det endast i den mån man kan tåla detta ljus. Ingenting eller ingen kan göra detta för någon annan eller fungera som mellanhand. Varje människa bär sin egen präst i sitt hjärta.
 
Det kristna invigningsmysteriet har ingenting att göra med hemlig kunskap, övningar eller riter för att bli mäktigare eller göra det möjligt för människan att uppnå vad hon vill. Tvärtom, genom att sätta den sjufaldiga personligheten i tjänst för den inre människan, träder hon in på endurans väg, ”vägen till att dagligen bli mindre”.
Kristuskraften som finns i och omkring henne gör det möjligt för henne att göra så. Invigning i gnostisk mening är inte något som görs för en person av en annan; snarare är det en process som en människa kan förverkliga inom sig själv genom insikt och engagemang. “Kärlek till allt och alla” är väsentligt men inte tillräcklig på egen hand för invigning (?). I de kristna mysterierna baserade på den inre Jesus, utvecklas de tre högre förmågorna i samverkan med varandra: att förstå, älska och tjäna. Att förstå och tjäna är oskiljaktiga. Deras förhållande symboliseras i berättelsen om de två systrarna Maria och Marta av Betania, om vilka det sägs:
Nu hände det sig, medan de gick, att han gick in i en särskild by, och en kvinna vid namn Marta tog emot honom i sitt hus. Och hon hade en syster som hette Maria som också satt vid Jesu fötter och lyssnade på hans ord. Men Marta hade mycket att göra med att tjäna honom och hon gick till honom och sade: “Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig för att tjäna ensam? Säg därför till henne att hjälpa mig.” Jesus svarade och sade till henne: “Marta, Marta, du är bekymrad och orolig över många saker, men en sak är nödvändig, och Maria har valt den goda delen som inte ska tas ifrån henne.”
De heliga tolvs evangelium 35:9-11
 
Vanligtvis betraktar man denna symboliska berättelse som ett råd att ge till det inre livet,  “maten och drycken som är evig”. Men om vi inser att Marta och Maria bor i ‘ett hus’, i ett mikrokosmos, då kan vi se Maria som den ‘nya förståelsen’ och hennes syster Marta som den ”nya tjänaren”; och ett helt nytt perspektiv utvecklas.
En andlig väg baserad på den inre Jesus är en individuell stig som samtidigt vandras i en kontinuerlig medvetenhet om enhet. Det är också en stig som ibland kan driva människan
till förtvivlan och djupt tvivel, eftersom varje mödosamt steg framåt vanligtvis föregås av vad som verkar vara tre steg tillbaka. Men den gnostiska stigens osynliga kraft ligger i det faktum att själs-ljus-kraften som frigjorts när man kämpar framåt och varje steg blir omedelbart tillgängliga för alla och allt. Varje enskild människas steg framåt betyder ett steg framåt för hela skapelsen, som väntar på att detta ska hända. Det är att tjäna i gnostisk mening. Och Marthas tjänande uppgift kan bara utföras ordentligt när den åtföljs av Marias uppgift, den ”klara förståelsen”.
 
Maria sitter vid Jesus fötter. Frasen “att sitta vid fötterna” är ett universellt begrepp för att bli undervisad. Likaså betyder ordet “Upanishad” bokstavligen “att sätta sig ner” i betydelsen av en lärjunge som sitter vid mästarens fötter. Maria symboliserar personen som följer invigningens väg, skaffar sig kunskap och erfarenhet inom en levande andlig tradition.
Som sådan motsvarar Maria Sju-Andens ljuskraft som flödar i den “nedstigande ormen” i ormeldssystemet. På grund av chakraförvandlingen, omvandlas den naturliga ”Jag är”-orienteringen till en riktning mot själen. Hennes syster Martha är den person vars sinne renas och i vilken flera reningar äger rum. Den nedstigande ljuskraften har delvis neutraliserat den hoprullade kundaliniormen i rotchakrat och därigenom försvagat karmans inflytande så att Marta kan tjäna ur själen. Marta representerar ljuskraften i den “uppstigande ormen”.

De två systrarna Martha och Maria har en bror, Lazarus, som också bor i deras hem. Han är också en lärjunge till Jesus, den nya själen. Den beslöjade och spännande berättelsen om Lazarus uppståndelse kan nu ställas i ett helt nytt ljus. Den här berättelsen nämns inte i evangelierna om Matteus, Markus och Lukas, utan bara i kapitel 11 i Johannesevangeliet – Bibelns mest gnostiska evangelium – och i kapitel 56 i De heliga tolvs Evangelium. Lazarus och hans systrar Marta och Maria bor i byn Betania, vilket betyder fikonhus eller olyckshus eller fattighus. Fikonträdet är en symbol för initiering och uppvaknande; “olycka och fattigdom” syftar på det skadade tillståndet i mikrokosmos. De bor i det huset. Och Jesus kommer för att besöka dem där.
 
Esoterisk kristendom anser att evangelierna är symboliska framställningar av inre andliga händelser. Medan Maria och Marta motsvarar den gnostiska energin som flödar i de två ormarna till höger och vänster om ryggmärgen, symboliserar deras broder Lasarus den centrala ormens eldpelare i ryggmärgen.
När själen är på väg att återfödas minskar vitaliteten hos den biologiska ormelden, som är naturligt inriktad på självbevarelsedrift. Därför sägs det att Lazarus är sjuk och döende. Och om den nya gnostiska kraftströmmen har återställts tack vare Marias och Martas arbete, så har den gamla medvetandeelden slutligen dött. Enduran har då ägt rum. Hela kroppen har renats och förberetts till en sådan grad att den gnostiska ljuskraften också kan bli aktiv i ryggmärgen.
 
Om den yttre människan sålunda initierar sig själv i själens krafter, den Andre-inom-sig, då kommer den gamla ormelden att ge plats för en ny ormeld i det centrala medvetandet. Den gamla ormen dör och en ny orm reser sig upp. Således uppväcks Lazarus från de döda av Jesus, genom själens ljus. Om den nya trefaldiga ormeldsströmmen har återställts, kan uppståndelsekroppen också upprättas. För det är en naturlag att ett energifält uppstår som en kropp runt varje ström, på ett sätt som liknar det ljus som kommer från en glödlampa. En ny astralkropp härstammar från den nya ormeldsströmmen. Det är “kärlekens mantel”. Detta är det tredje mysteriet. Mikrokosmos ”död” är övervunnen, upphävd och graven hittas tom. De ursprungliga förmågorna hos människan Adam-Eva blir återigen aktiva och genom levande erfarenhet godtas och erkänns hela djupet av Kristi tillkännagivande:
Jag är uppståndelsen och livet; han som tror på mig, fastän han var död, han skall leva. Jag är vägen, sanningen och livet, och den som lever och tror på mig ska aldrig dö.        De heliga tolvs  Evangelium 56:10