En dag visste du äntligen
vad du måste göra, och började,
fastän rösterna runt dig
fortsatte skrika
sina usla råd-
fastän hela huset började skaka
och du kände det välbekanta rycket
kring dina anklar.
”Ordna mitt liv!”
skrek varje röst.
Men du slutade inte.
Du visste vad du måste göra,
fastän vinden bände
med sina stela fingrar
vid själva fundamentet,
fastän deras melankoli var fruktansvärd.
Det var redan tillräckligt sent, och en vild natt,
och vägen full av nedfallna grenar och stenar.
Men steg för steg,
när du lämnade deras röster bakom dig,
började stjärnorna brinna
genom molnslöjorna,
och det hördes en ny röst
som du sakta kände igen som din egen,
den höll dig sällskap
när du gick djupare och djupare
in i världen,
fast besluten att göra
det enda du kunde göra-
fast besluten att rädda
det enda liv du kunde rädda.
vad du måste göra, och började,
fastän rösterna runt dig
fortsatte skrika
sina usla råd-
fastän hela huset började skaka
och du kände det välbekanta rycket
kring dina anklar.
”Ordna mitt liv!”
skrek varje röst.
Men du slutade inte.
Du visste vad du måste göra,
fastän vinden bände
med sina stela fingrar
vid själva fundamentet,
fastän deras melankoli var fruktansvärd.
Det var redan tillräckligt sent, och en vild natt,
och vägen full av nedfallna grenar och stenar.
Men steg för steg,
när du lämnade deras röster bakom dig,
började stjärnorna brinna
genom molnslöjorna,
och det hördes en ny röst
som du sakta kände igen som din egen,
den höll dig sällskap
när du gick djupare och djupare
in i världen,
fast besluten att göra
det enda du kunde göra-
fast besluten att rädda
det enda liv du kunde rädda.
Mary Oliver, “The journey”
