DECEMBER 29 Berättelsen

DECEMBER 29 Berättelsen

DECEMBER 29 BERÄTTELSEN

Elihu och Salome undervisar i SIN mysterieskola i Zoan

Kapitel 9 och 10 i Aquariusevangeliet

Salome undervisade dagens lektion. Hon sade: Alla tider är inte desamma. Idag kan mannens ord ha större makt, imorgon undervisar kvinnan med mera visdom. Mannen och kvinnan borde gå hand i hand på livets alla stigar. Den ena förutan den andra är bara halvhet, var och en har ett arbete att uträtta. Av alla ting kan man lära något. Allting har sin tidpunkt och sin årstid.

Solen och månen har sina egna lärdomar som de ger till människan men var och en lär på sin egen bestämda tid. Solens lärdomar träffar människornas hjärtan som vissna löv som flyter med strömmen om de ges i månens tid. Detsamma gäller lärdomar som månen och stjärnorna ger. Idag vandrar man i dystra tankar, nedstämd och förtryckt, i morgon är man fylld med glädje. I dag tycks själva himlavalvet fullt av sällhet och förhoppningar, i morgon har hoppet flytt och alla planer och föresatser har blivit till intet. I dag vill man förbanna själva marken som man står på, i morgon är man fylld med kärlek och lovord. Idag hatar och hånar och avundas man det barn man älskar, i morgon har man höjt sig över sitt sinnliga jag och utandas glädje och välvilja. Tusen gånger undrar människan varför dessa höjder och djup, dessa lätta hjärtan och dessa sorgsna finns hos varje mänsklig varelse. De vet inte att det finns lärare överallt, var och en upptagen med sitt av Gud bestämda arbete, som driver människorna att lyssna till sanningens röst. Men detta är sanning och var och en får de lärdomar som han behöver. Och Maria sade: I dag känner jag mig högeligen lycklig; mina tankar och hela min varelse tycks ha lyfts upp; varför är jag sålunda inspirerad?

Salome svarade: Detta är en lycksalighetens dag; en dag av andakt och lov; en dag på vilken vi till viss grad kan förstå vår Fader-Gud. Så låt oss nu lära känna Gud, den Ende, den Trefaldige, den Sjufaldige. Innan världarna skapades, var allting Ett; endast Ande, Universell Andning. Och Anden andades, och det som inte var manifesterat, blev himmelens eld och tanke, Fader-Gud och Moder-Gud. Och när himmelens eld och tanke andades i harmoni med varandra, föddes deras son, deras enda son. Denna son är kärleken vilken människan har kallat Kristus. Människor kallar himmelens Tanke, den Heliga Anden. Och när den Treeniga Guden andades, se, då stod sju Andar inför tronen. Dessa är Elihu, universums skapande andar. Och dessa är de som sade: Låt oss skapa människan, och till deras avbild blev människan skapad. I tidernas begynnelse, när världen var ung, sade folket i fjärran Östern: Tao är namnet på den Universella Andningen; och i de urgamla böckerna läser vi, att Tao den store inte har någon gestalt och likväl skapade han och vårdar han sig om himmelen och jorden.

Inte någon känsla har vår Tao den Store, likväl befaller han solen och månen och alla stjärnorna att stiga upp och gå ned på himlavalvet. Intet namn har den Store Tao, likväl får han allt att växa. Han bestämmer den lämpliga tiden för sådd och skörd. Och Tao den Store var En; den Ende blev Två; de Två blev Tre, de Tre blev till de Sju, och de Sju världsalltet med uppenbarelser. Den Store Tao skänker till alla, de onda och de goda, regn, dagg, solsken och blommande örter och från sitt överflöd försörjer han dem alla. Och i samma gamla bok läser vi om människan: Hon har en ande, förbunden med Tao den Store, en själ som har sitt hem inom Den Store Taos sju andningar och begärets kropp som har sitt ursprung i köttets jordmån. Anden älskar emellertid det rena, det goda och det sanna. Begärens kropp upphöjer det själviska jaget. Själen blir slagfältet mellan de två. Välsignad är den människa vars ande segrar och vars lägre jag luttras, vars själ är renad och blir en lämplig och passande rådskammare för den Store Taos beslut. Sålunda slutade Salomes undervisning.

Elihu undervisade; han sade: I urgamla tider dyrkade ett folk i Östern Gud, den Ende, vilken de kallade Brahma. Deras lagar var rättvisa, de levde i frid, de såg ljuset inom sig, de vandrade på visdomens vägar. Men präster med sinnliga syften uppstod, och de ändrade lagarna till att överstämma med det köttsliga sinnet. De lade tunga bördor på de fattiga och försmådde rättens lagar och så blev brahmanerna fördärvade. Men i denna tidsålders mörker stod några stora mästare oberörda. De älskade Brahmas namn. De var världens ledstjärnor och de bevarade den heliga Brahmas visdom obefläckad. Ni kan läsa om denna visdom i de heliga böckerna.  I Kaldéen var Brahma känd. En from brahman vid namn Terah bodde i Ur. Hans son var så hängiven den brahmanska läran att han blev kallad A-brahm; Han var utvald att bli den hebreiska rasens fader. Terah och hans hustru tillsammans med deras söner och alla hans hjordar, färdades emellertid till Haran i väster. Här dog Terah. Abram fortsatte västerut med alla sina hjordar och med hela sin släkt. Och när han nådde Moras ekar i landet Kanaan, slog han läger och stannade där. Hungersnöd härjade i landet och Abram tog sina hjordar och hela sin släkt och färdades till Egypten och på de bördiga markerna i  Zoan slog han läger och här stannade han. Och människor utpekar fortfarande den plats där Abram bodde på andra sidan slätten. Ni frågar varför Abram kom till Egyptens land? Detta är det land där de invigdas vagga stod. Allt som är hemligt tillhör Egypten. Därför kommer mästarna hit. I Zoan undervisade Abram i sin vetenskap om stjärnorna och i det heliga templet där lärde han de vises visdom. Och när han hade inhämtat all den kunskap han behövde, begav han sig med sin släkt och sina hjordar tillbaka till Kanaan och i Mamre slog han läger och där dog han. Berättelsen om hans liv och gärningar och hans söner och Israels stammar är väl bevarade i judarnas heliga böcker. I Persien var Brahma känd och fruktad. Människorna såg honom såsom den Ende, den orsakslösa Orsaken till allt som finns, och han var helig för dem, såsom Tao var för folket längre österut. Folket levde i frid, och rättvisa härskade. Men, såsom de också gjorde i andra länder, uppreste sig också prästerna i Persien, starkt påverkade av jaget och dess begär, och våldförde sig på Makten, Visdomen och Kärleken. Religionen blev fördärvad och fåglar, djur och kräldjur dyrkades som gudar. Med tiden kom en upphöjd själ, som människor kallade Zarathustra, till jorden i människogestalt. Han såg den orsakslösa Anden, hög och mäktig. Han såg också svagheten och vanmakten hos de gudar som människorna hade skapat. Han talade och hela Persien lyssnade och när han sade: En Gud, ett folk och en helgedom, föll avgudabilderna med sina altare, och Persien var befriat. Men människor måste se sin gud med mänskliga ögon, och Zarathustra sade: Den största och mäktigaste av de andar som står nära tronen är Ahura Mazda, som uppenbarar sig i solens klarhet. Och allt folket såg Ahura Mazda i solen och de föll ned och tillbad honom i solens tempel. Och Persien är magernas land där de präster levde som såg stjärnan över den plats för där Marias son blev född och de var första att hälsa honom som Fridens Furste. Zarathustras lagar och föreskrifter är bevarade i Avesta som ni kan läsa och tillägna er. Men ni måste förstå att ord är intet innan de lever i ert medvetande, innan de läror de innehåller blir en del av hjärna och hjärta. Sanningen är en, men ingen känner sanningen förrän han är sanningen. Detta är skrivet i en uråldrig bok. Sanningen är Guds surdeg, den kan förvandla allt i livet till sig själv och när allt liv är sanning, då är människan sanning.

Etiketter

Gillar du det här?

Detta och många fler finns på vår Facebook-sida. Besök och prenumerera för att få de senaste uppdateringarna.

Tryck på en av följande knappar om du vill dela det här inlägget.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Citatarkiv