December 24 Reflektion

Förbered er stig

I förfluten tid när det mänskliga sinnet var mycket mer fantasifullt än det är nu, beskrivs den andliga stigen främst i form av berättelser som sagor, myter och legender. När vi kan låta sådana berättelser, som har universell sanning, röra oss djupt, skall vi förändras i det inre. Det är vid denna punkt som bilderna från den ursprungliga visheten etsas in i det undermedvetna.

Även den moderna människan, med sitt mer rationella och individualiserade medvetande, kan uppleva ett helande, transformerande inflytande från sådana berättelser. En mer kraftfull effekt kan även förverkligas från dessa berättelser än genom ytterligare förklaringar eftersom symboler påverkar  mänskliga psyken på ett sätt som skiljer sig mycket från rationella överväganden och intellektuella begrepp.

 I nästan två tusen år har de skriftliga berättelserna om Jesu liv från Nasaret djupt präglat mänskligheten. Dessa berättelser presenteras för oss som pussel, med stängda dörrar vilka bara kan öppnas med nyckeln som finns i “människans dualitet”. Först då kan gåtorna bli “glada budskap” (evangelium betyder “goda nyheter”).

Av de många evangelierna som skrevs ingick till slut endast fyra i Bibeln. Av dessa är det bara Matteus och Lukas som beskriver Jesu födelse. Födelseberättelsen i Matteus är inte riktigt jämförbar med Lukas berättelse. Markus och Johannes skrev inte om Jesu fysiska födelse utan började nästan omedelbart med den andliga födelsen av Kristus vid dopet i Jordanfloden.

Vi kan se Jesu liv som det beskrivs i evangelierna som en noggrann framställning av en andlig stig som varje människa kan gå. Från denna synvinkel är evangelierna symboliska bilder av inre processer och karaktärerna skildrar både den yttre och den inre människans aspekter.

Julberättelsen, Jesu födelseberättelse, är början på en mycket större berättelse. Det är historien om Jesus som växer upp, som läker och gör underverk, som väljer sina lärjungar och vars fysiska liv slutligen slutar på Golgata, följt av uppståndelsen. Det är berättelsen om en resa genom den yttre världen mot världen som ligger bortom den inre horisonten, Andens värld. I Aquariusevangeliet börjar berättelsen med Marias födelse.

 Förutom “bitterhet” eller “sorg” betyder namnet Maria också “havets stjärna”. I tidigare tidsåldrar beräknades ett fartygs kurs från stjärnorna. Födelsen av Maria-i-oss ger våra liv en ny stjärna, en ny destination. Hur skulle vi annars kunna korsa det inre havet och hitta ingången till den inre passagen?

Den stora hemlängtan

Maria kan ses som den oförklarliga men orubbliga säkerheten att det finns en högre livsordning och en stor mänsklig värdighet. Vissheten om det andra livet omfattar också det stora löftet att vi kommer att kunna nå det målet. Det uppenbarar sig som en känsla som Mirdads Bok (skriven av Mikhail Naimy) kallar “den stora hemlängtan”. Denna hemlängtan är full av ofödda former men har fortfarande ett mycket speciellt syfte.

I kapitel 31 i Mirdads bok läser vi om detta:

Lik dimma är Den Stora Hemlängtan. Utstrålad av hjärtat, omsluter det hjärtat, som dimma, utgjuten av hav och land, utplånar det både land och hav.

Och liksom dimman berövar ögat på den synliga verkligheten och gör sig själv till den enda verkligheten, så underkuvar denna Hemlängtan hjärtans känslor och gör sig själv till den allt överskuggande känslan. Och synbarligen så formlös och mållös och blind som dimman, ändå myllrar den som dimma av ofödda former, är klarsynt och mycket målinriktad.

Livets höga verklighet “bortom horisonten” skall oundvikligen göra sig känd för dem som känner sig främmande för världen omkring dem. Denna hemlängtan lyfter hjärtat till ett högre plan och sluter till det från det yttre livets torrhet och svaga sken. Sedan finns en vilja och öppenhet att bli ”själens lärjunge” och att lyssna på den inre rösten som antyder en helt annan riktning. I Lukasevangeliet och i Aquariusevangeliet föregås Jesu födelse av meddelandet om Johannes födelse, som senare blir Johannes Döparen.

Johannes föddes av den gamla prästen Sakarias och hans också gamla fru Elisabet.

Varje människa som har kommit till sin livsgräns, sitt eget år noll, är en Sakarias / Elisabet-människa. Huvud och hjärta vet inte längre vart de ska vända sig. De blir tysta. Livsupplevelserna i den yttre världen visade sig vara fruktlösa, “barnlösa”. I verkligheten bär denna “ålderdom” och uppenbara ofruktsamhet tecken på ovanlig mognad och en bördig mark för någonting nytt: Johannes …

 Något speciellt händer: Under sitt arbete i templet hör Sakarias ängeln Gabriels röst som berättar för honom att profetian kommer att uppfyllas, att Elia kommer att vara Herrens företrädare och att hans fru Elisabet kommer att föda honom en son och han skall heta Johannes.

Det hände sig då Sakarias stod inför Herren och brände rökelsen i det heliga, att Gabriel kom och stod inför hans ansikte. Och Sakarias blev rädd. Han trodde att en stor ondska var på väg att komma över judarna.

Att upptäcka vår livsleda och att känna igen en annan verklighet kan ha en chocks renande effekt. Krafterna från själens fält tränger in i den tystade personligheten. Och innerst inne i livet finns medvetandet om att en stor förändring kommer att ske, att ingenting skall vara detsamma från det ögonblicket.
Sedan vänder Gabriel sig till Elisabet “när hon satt i tystnad i sitt hem” och underrättar även henne om Johannes födelse. Johannes, föregångaren, är född ur vårt allt mer fruktlösa bemödande efter ett bra och rent liv (Elisabet) och vårt sökande efter sanning och kunskap (Sakarias).
Oundvikligen kommer var och en av oss att möta denna gräns någon gång. Var och en av oss kommer förr eller senare att uppleva att renheten och den kunskap vi verkligen söker tycks gömma sig bakom en avlägsen horisont som glider framåt med samma hastighet som vi försöker närma oss den.
Oavsett hur mycket vi kanske läser och vet, oavsett hur mycket vi kan göra för våra medmänniskor, är det aldrig tillräckligt. Detta kännetecknar Johannes: längtan efter den andra-i-oss, som ger oss kraft att gå in på nya stigar och som är villig att “vara lärjunge till Honom som kommer efter honom”.
För så snart vi upplever den stora hemlängtan, den djupa längtan efter livet bortom horisonten, kommer det att finnas två processer inom oss:
vår allt mer medvetna erfarenhet av meningslösheten och ledan i vår existens,
och en allt starkare längtan efter ett högre liv.
Det sägs att Johannes är profeten Elias inkarnation. Elia symboliserar det immateriella andliga arvet i form av den styrka och vishet som finns kvar i vår värld genom alla mänskliga entiteter som återvände till Andens värld. Så snart Johannes är född inom oss, blir ‘Elia’ även tillgänglig för oss.

Namnet Johannes betyder “Gud är nådig” eftersom detta villkor innebär att det högre livet kan uttrycka sig som mer än hemlängtan. Johannes, den yttre människan, börjar utifrån en inre trängtan att “göra sina stigar räta för den som kommer efter honom.”
Genom Maria har vi den inre säkerheten, av Johannes har vi den nya kraften att fortsätta och genom Elia all den inre kunskap som vi behöver. Johannes är den människa som står i tjänst för det inre väsendet – symboliserad av Jesus – som inte bara kommer att födas efter honom utan också i honom.

Efter fem månader kom Gabriel till Maria i hennes hem i Nasaret och sa: Hell Maria, hell!  Välsignad vare du i Guds namn; två gånger välsignad i den helige Andens; tre gånger välsignad i Kristi namn; för du är befunnen värdig och du skall föda en son som ska kallas Immanuel. Hans namn är Jesus, för han skall rädda sitt folk från dess synder. […] Och Maria gick med hast för att berätta för Elisabet om Gabriels löften; tillsammans gladde de sig. Och i Sakarias och Elisabets hem stannade Maria nittio dagar. Sedan återvände hon till Nasaret.

En ny fas av stigen är uppenbarad.