Att återvända till det sanna självet

Att återvända till det sanna självet

Termen ”själv” fortsätter att återkomma i vår vanliga språkanvändning. Vi är vana att tala om självmedvetenhet, självkänsla och självförtroende. Ändå är det inte helt klart hur vi ska förstå vad ’självet’ är och hur det avgränsas från jaget.

Termen ”själv” används ofta som en synonym för ”jaget” och självmedvetenhet likställs med självförtroende. Eller så har man uppfattningen att självet är något mer än jaget, dvs. att självet innefattar jaget.

Detet, jaget och över-jaget

Psykologen Heinz Kohut och psykoanalytikern Donald Winnicott

menar med själv en instans som går bortom jagets räckvidd. Spädbarnet och små barns interaktion med sina första anknytningspersoner, och senare med den sociala miljön, samt med de erfarenheter som samlats in från detta, leder till skapandet av självbilden eller självuppfattningen, vilket båda forskarna hävdar. Genom en kärleksfull och empatisk relation mellan barnet och dess föräldrar utvecklas enligt Kohut en frisk narcissism hos barnet, vilket är synonymt med en hälsosam självkärlek och självkänsla. Winnicott menar att ett ”sant själv” utvecklas istället för ett ”falskt själv” utifrån en god och sund anknytning.

Båda menar att självet består av detet, jaget och överjaget, enligt Freuds strukturella modell, och som därmed även inkluderar människans undermedvetna. I motsats till detta undermedvetna är jaget instansen som medvetet uppfattar alla känslor, önskningar, tankar och önskemål såväl som den yttre verkligheten. Självet är ganska vagt definierat av Kohut, som säger att ”självet … är, liksom all verklighet … ogreppbart till sitt väsen”. [1]

Människan sticker ut i tidlöshet Psykoanalytikern C.G. Jung beskriver självet som människans själ, även om han också kopplar ihop med begreppet ”själv” med andliga aspekter och transpersonella upplevelser. För honom innefattar självet inte bara det personliga psyket med jag-medvetandet och det undermedvetna, utan också det kollektiva undermedvetna och det högre medvetandet. ”Självet som den rymligare människan som sticker ut i tidlöshet motsvarar idén om den ursprungliga människan, perfekt sfärisk och dubbelkönad, på grund av det faktum att hon utgör den ömsesidiga integrationen av det medvetna och det undermedvetna. [2] Detta kan även kallas ’Gud i oss själva’. … Början av hela vårt psykiska liv verkar framspringa otydligt på denna punkt och alla de högsta och senaste målen tycks uppgå till det.”[3] Jung förklarar individualiseringsprocessen som livets mål, det vill säga att utveckla medvetande för det egna självet respektive att bli sitt eget själv genom att jaget tas upp i självet. ”I upplevelsen av självet uppnås individualiseringens mål.”[4]

Den gudomliga aspekten

Andlig litteratur talar också om självet och ett högre eller sant själv. I beskrivningen av detta själv överskrids och vidareutvecklas bilden av den psykiska struktur som de flesta psykoanalytiker framställer. I andlig litteratur ser man liksom Jung, självet som en manifestation av den ursprungliga gudomliga människan som vi en gång var och som vi måste utvecklas till igen.

Jan van Rijckenborgh beskriver denna ursprungliga gudomliga människa som ett mikrokosmos med en sjufaldig personlighet. Denna består av den materiella kroppen, den stoftliga livskroppen, begärskroppen, den mentala kroppen, det högre Självet av sinne, känsla och samvete. De första fyra kropparna utgör vår dödliga personlighet. De tre sista kropparna existerar endast latent, då personligheten ännu inte kan omfatta dem medvetet eller uttrycka sig genom dem. Dessa är människans sanna Själv, dvs. hennes andesjäl som har stigit ner i de första fyra kropparna och förenat sig med dem. Dessa tre högre kroppar kallas av H.P. Blavatsky för den högre triaden: Manas – Buddhi – Atma. Hon betecknar dessa högre tre kroppar som människans högre själv eller för människans själ. I ”Tystnadens Röst” skriver hon: ”Innan du får gå igenom den första porten, måste du förena de två inom den Ena, offra det personliga till det opersonliga SJÄLVET.” [5]

Förverkligandet av det sanna jaget

I sin bok ”Förnyelsens insegel” skriver Catharose de Petri också att de fyra lägre offrar sig själva till de tre högre genom självöverlåtelse. Vidare skriver hon: ”Då kommer de tre högre att vakna, och de fyra lägre kommer att bli föremål för en process av transmutation och transfiguration och kommer således att smälta samman i den sanna människan. De fyra lägre kommer, tillsammans med de tre högre, att väcka den ursprungliga gudomliga människan till liv.”[6]

Föreningen mellan det personliga och det opersonliga självet är möjligt på grund av en koppling mellan medvetandets högre triad och människans huvud och hjärta. Genom dessa två beröringspunkter kan andesjälen fylla sin eteriska kraft med sina högre vibrationer till de lägre kropparna av personlighetsmänniskan. Ju mer människan kan stå tillbaka från världens emotionella oväsen, desto mer kan hon uppfatta denna kraft i sitt hjärta och reagera på den.

Denna psykiska kraft motiverar henne att först rena sin astrala och mentala kropp till dess denna psykiska kraft är inbäddad i hennes hjärta genom själfödelse. Med hjälp av den andliga kraften som sänker sig ned i huvudet, kan människan arbeta med att medvetet förverkliga andesjälen och att överlämna ledningen mer och mer till den.

I denna process skiljer Jan van Rijckenborgh också det ”högre” självet från monaden. Det ”högre” självet definieras som ett yttre skal av mikrokosmos som lagrar upplevelserna från alla våra jordiska inkarnationer. Det är den karma som har utvecklat ett eget samvete och uthållighet genom inkarnationerna och därmed blivit ett ”högre” själv. Alla erfarenheter från tidigare liv kan betraktas som en enorm rikedom av erfarenhet. Men det högre självet måste också övervinnas precis som den ”lägre” personligheten genom andesjälen. ”Sedan kommer det gamla högre självets form att försvinna, och de gamla, länge sedan utsläckta ljusen från den ursprungliga människan kommer att stråla i gryningen av den nya dagen. ”Människan erhåller alltså – som ett mikrokosmos – andesjälen, sitt sanna själv.

[1] Kohut, Heinz, Narzissmus, Frankfurt a. M. 1976, sid. 299

[2] Jung, Carl Gustav: Grundwerk C.G. Jung, Bd. 3, Olten, 1984, sid. 250

[3] Op. cit. s.121

[4] Op. cit. s. 123

[5] Blavatsky, Helena Petrovna: Tystnadens röst

[6] Catharose de Petri, Förnyelsens insegel, sid. 28

[7] Jan van Rijckenborgh, Den Kommande Nya människan

media

Skillnaden mellan de olika formerna av själv är avgörande.

Text: Sonja Vilela

Image: ph

Etiketter

Gillar du det här?

Detta och många fler finns på vår Facebook-sida. Besök och prenumerera för att få de senaste uppdateringarna.

Tryck på en av följande knappar om du vill dela det här inlägget.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
Dela på email

Citatarkiv